Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

18:e, 19:e, 20:e, 21:a, 22:a, 23:e mars - så länge skutan kan gå

Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Kultur, Skrivartävlingar

Tänka sig att varje gång det blir stressigt tror jag att det inte möjligtvis kan bli värre. Och varje gång har jag fel - det kan absolut bli värre... Just nu är det i allra högsta grad fullt upp, men jag har bestämt mig för att ta det med lite ro. Jag hade en mindre uppenbarelse i går kväll, vad den bestod av kan ni läsa längre ned.
 
 
I måndags fick jag provköra min mosters splitternya och jättefräsiga Volvo - dessutom fick vi lite sol!
 
 
Och titta så glad Cassie var åt det!
 
 
Tacos till lunch på vårt sy-LAN, observera den mycket gröna guacamolen.
 
 
På måndagen hade vi våra sista utvecklingssamtal någonsin, och eftersom vi slapp lektioner åkte jag och jobbade en sväng. En kollega stoppade in en rå, oskalad potatis i mikron i lunchrummet och satte den på 7:00. Så kan det gå.
 
 
På tisdagen hade vi halvstudiedag, och jag fick ännu ett jobbpass. Det kom lite oväntat, så jag fick inte med mig någon matlåda, utan fick gå och köpa en. Lemonaden var grymt god, och lådan var inte så dum den heller!
 
 
Och en fördel med att köpa lunch är att man kan hitta bullar på halva priset att köpa med sig hem!
 
 
Onsdag - vi började öva till vår utklädnadsshow, som Rudbecks avgångsklasser håller varje år!
 
 
Förra året tog jag en bild på den första varma dagen, mot just den här väggen. Nu har jag bestämt att det håller på att bli vår, så i språngmarschen mot Kulturskolan i onsdags tog jag en ny bild...
 
 
Dessutom fick jag under onsdagen ett mycket trevligt besked - för 5:e året i rad är jag finalist i litteraturfestivalen Litteralunds novelltävling! 18-19:e april åker jag och pappa till Lund på en av årets trevligaste resor - för sista gången på just det här viset, eftersom jag sedan är för gammal för att tävla... Mappen gjorde vi i ordning första året vi åkte, och den har hängt med sedan dess! 
 
 
Torsdagen var tuff, inget snack om saken. Så tuff att minimunkar var absolut nödvändigt. Det är mycket på gång just nu - det kommer blåsa över, men det är några veckor kvar till dess.
 
 
Strax efter minimunkarna gick jag med familjen och såg Taube Today, en musikföreställning med nytolkningar av Taubes klassiska visor. Vi var väldigt förtjusta - det var något av en burlesque-känsla över det hela, med en enormt imponerande scenisk aspekt. Extrema kostymer, duktiga musiker och häftiga effekter!
 
 
Dessutom var pausfikat mysigt!
 
Och gällande den där uppenbarelsen - en av mina favoriter av Taube, och en av de låtar jag tyckte de gjorde bäst, är Så länge skutan kan gå:
 
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad ut i en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på böljorna gunga?
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dång!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider.
Men inget hindrar dig alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i med en verkligt sju sjungande vals.
Det är en rasande tur att du lever, min vän,
och kan valsa omkring i Havanna.
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans.
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
 
-Evert Taube
 
Livet må kännas lite överväldigande just nu, men skutan går, hjärtat slår och solen skiner ibland. Man har tur som är vid liv, och det finns inget som hindrar att man är glad och njuter under tiden. Om 77 dagar, varav 38 i skolan, är den delen av livet slut.
 
Så här ser man ut efter att ha fått en uppenbarelse, hörni. Eller efter att man har bett sin pojkvän om hjälp att få håret ur ögonen.
 
 
 
I dag plockade jag fram gympaskorna (äntligen!), vi testade reflexer och jag och Eskil åt munkar. Jag tänker fika mig igenom all denna stress, punkt. 
 
Vi hörs!
 
/E-K
 
</div
Kommentera inlägget här: