Emma-Karin Rehnman

Säg att du har någon kärlek kvar för mig

Av: Emma-Karin Rehnman

”Det finns en liten ängel i oss alla”, viskade moster Lena till min lillasyster. Vi satt vid Lenas dödsbädd, men alla andra hävdade att hon bara låg i mamma och pappas säng för att hennes man skulle få sova ordentligt ett par nätter, och att döden ännu var långt borta. Mig spelade det inte så mycket roll, det var inte jag som skulle tvingas sova i en säng där någon hade dött.
I efterhand kom jag att tänka på att det nog inte var något lysande tillfälle att fälla putslustiga kommentarer, men när Lena fortsatte och sa att ”även om den verkar ha flugit sin väg hos vissa” och tittade rakt på mig, då tyckte jag nog att hon fick skylla sig själv.
”Jomenvisst”, sa jag. ”Och eftersom du är så bevandrad inom religionen så vet du ju även att Lucifer en gång var en ängel, som föll ned till jorden. Att den stackars saten trillade ned rakt i moster kan man ju inte beskylla honom för!”
Så blev jag utslängd från min mosters dödsbädd, med motiveringen (min mammas ord, inte mina) ”Inte konstigt att Gud förkastade djävulen. Att hålla sig med barn är ju för fan omöjligt!” Att pingvinerna stod och huttrade bakom knuten brydde hon sig inte om. ”Sätt på dig en jacka och sluta gnälla. Kom tillbaka och säg hejdå till moster Lena när du kan sluta säga sådana dumheter.” Vid närmare eftertanke var mitt svar på det; ”Aha! Så hon är döende!”, kanske inte det bästa jag kunde ha sagt. Jag fick en jacka i handen, en dörr i ansiktet och tyckte bestämt att jag hörde någon mumla något om ”Jävla tonårshormoner” när den stängdes.
De flesta syskonbarn hade nog varit förkrossade om deras moster låg i föräldrarnas sovrum och höll på att hosta upp lungorna. Jag själv hade definitivt varit otröstlig om samma scen hade utspelat sig några månader tidigare. Förklaringen till den kyla jag kände mot min moster smilade just nu brett på min telefonskärm, medan jag lyssnade till signalerna som långsamt pinade sig fram genom den fuktiga luften.
”Hey baby!” En väldigt glad röst avbröt de entoniga signalerna, och världen kändes genast lite ljusare.
”Tja, älskling.”

”Är du på väg hit?”

”Hur kunde du veta det?” Jag flinade och svängde in på en lerig liten stig som uppstått när otåliga ungar som jag själv genat tvärs över gräsmattan istället för att ta cykelbanan. Mina skor blev inte precis renare, men att gå runt kändes som en onödig ansträngning.
”För att du bara ringer mig för att förvarna om att du snart kommer knacka på dörren. Vad har hänt?”
”Knacka? När knackade jag senast? Alex, du låser ju aldrig, det är bara att kliva in!” Allt jag hörde i luren var någon som satte sig upp. Inga skratt, bara tystnad, och jag visste att jag var tvungen att förklara mig. ”Min moster är döende.”
”Jag är ledsen, Sam.” Det lät som en replik som sagts så många gånger att den förlorat all mening. Kunde ingen komma på något bättre att säga när någon dog, en ny replik som faktiskt innebar något? Jag är ledsen var bara tomma ord, något man sa för att lätta på sitt eget dåliga samvete.
”Så tråkigt för dig.”  
”Sammie, kom igen…”
”Jag är inte ledsen. Varför skulle jag vara ledsen för hennes skull? Jag har inte pratat med henne på flera månader, så att hon dör förändrar liksom ingenting.” Jag satte mig ned på en cementsugga. ”Lika bra, då slipper mamma och pappa oroa sig för henne hela tiden.”
”Sam!” Min förmåga att hantera sådana här situationer var inte klockren. Nu hade jag inte bara förolämpat min mormor och blivit utslängd ur huset, dessutom tyckte Alex att jag var en dålig människa. Hurra. ”Du behöver inte vara ledsen för hennes skull, men du kommer förlora din moster. Känner du ingenting för dig själv? För dina föräldrar?”
”Vi pratar om samma moster nu, va?” Mitt hjärta hade börjat slå mot revbenen, och hettan kröp upp i ansiktet. Jag var tvungen att knyta ena handen för att inte slå den i cementklossen under mig. ”Den moster som kallade mig en skam för släkten och försökte övertyga mig om att jag var på väg till helvetet? Samma moster som skrek på mig för att jag berövade hennes barn kusiner och ringde till dig för att försöka få dig att göra slut med mig? Det är den mostern du pratar om, va?”
”Kom hit.”
Det hördes ett klick i telefonen, och jag övervägde att slänga den i marken och springa åt andra hållet. Att rymma kändes otroligt frestande. Jag skulle kunna ta bussen till någon storstad och flyga därifrån, ta mig ut i världen. Lifta runt och hitta jobb ibland, bara göra sådant som verkade roligt… Men jag gick mot Alex hus istället. Hur irriterande den människan än kunde vara så hade vi båda gått genom helvetet för den andres skull, och om Alex bad mig komma så lyssnade jag.

Tretton månader in i vår relation så förstod vi varandra ganska väl. När jag hade kämpat mig upp för alla trapporna i trapphuset så stod Alex utanför dörren till sin lägenhet och drog in mig i en mjuk omfamning.
”Det löser sig.” Tre ord mumlade i ett skitigt trapphus, och plötsligt kändes det som om världen började använda mig som boxboll. Det löser sig. Det var jag som hade börjat säga så till Alex för några månader sedan, när vi äntligen kom ut som homosexuella till våra föräldrar. Mina hade varit okej med det, så länge jag inte gjorde någon stor sak av det, men Alex hade inte haft samma tur. Kvällarna då jag varit tvungen att cykla över halva stan och leta efter en upprörd Alex efter att min mamma fått ett argt SMS där jag blev anklagad för att ha ”lurat Alex in i homosexualitet” och vi fick veta att ”skitungen är ert problem nu, vår dörr är låst” hade blivit för många. Varje gång vi möttes på en mörk gata eller på en kall parkering höll vi om varandra så hårt vi kunde, och jag viskade, om och om igen, att det löser sig. Och när Alex fick sin egen lägenhet och kunde flytta ut så löste det sig.
Vad jag inte hade talat om var att jag hade använt den frasen länge, mycket längre än vi hade känt varandra. Moster Lena hade varit sjuk nästan så länge jag kunde komma ihåg, och varje gång hon skickats till sjukhuset i en ambulans och mamma och pappa satt och grät i vardagsrummet hade jag vaggat in som små barn gör och försökt övertyga dem att de löse sej.
”Det löser sig”, mumlade Alex igen och strök över min rygg med ena handen.    
”Mm”, var det bästa svar jag kunde uppbåda. Trots att armarna runt mig var välbekanta började de snabbt kännas som tistlar mot min hud. Det stack och kliade, och mina andetag började snubbla över varandra. Alex drog sig bakåt och höll händerna på mina axlar, synade mig som om jag var ett litet barn som trillat och slagit sig, men inte riktigt visste om det var värt besväret att börja gråta.
”Sam.” Ordet, mitt namn, ekade konstigt i trapphuset. ”Vad är fel?” Allt jag såg hade blivit förvrängt, som när man försöker spegla sig i en fönsterruta. Jag kände något varmt strömma ned för mina kinder, och Alex svala hand som försiktigt torkade bort tårarna.
”Det löser sig inte”, hulkade jag. ”Inte den här gången.”
”Varför inte?”
”Hon kommer aldrig ändra sig!” skrek jag. Alex ryckte till och hoppade bakåt, men samlade sig snabbt och försökte ta mina händer i sina. Jag drog undan dem och torkade min snoriga näsa med tröjärmen. ”Hon kommer dö som en hemsk människa, och hon kommer alltid hata mig. Varför kunde hon inte älska mig för den jag är?” Alex såg alldeles för lugn ut. Inte ett ljud hördes i trappuppgången, och tystnaden efter mina skrik blev tryckande. ”Jag vill ha min moster tillbaka”, snyftade jag, och det kändes som om jag var fem år igen. Orden lät så barnsliga när de kom ut, men det var sant. ”Jag vill ha min moster som inte hatar mig, min moster som alltid var glad och lät mig stanna uppe och titta på TV mycket senare än mamma och pappa hade sagt. Som bakade kladdkakor åt mig och min syster och lät oss prova hennes syrgastuber för att vi inte skulle tycka att hon såg otäck ut när hon kom hem från sjukhuset med en slang i näsan.” Jag försökte dra ett djupt andetag, men det blev bara en skakig snyftning. ”Varför måste hon hata mig? Jag älskade henne så mycket.”
”Jag vet.” Alex kastade en blick på grannens dörr, och jag förundrades över att ingen kommit ut och klagat på mina skrik. ”Vad vill du göra?”
”Kan vi gå in?” Jag pekade på dörren bakom mig, där vi hade klistrat en stor grön lapp med ALEX skrivet i fet stil.
”Nej.”
”Va?” Förvånat ryckte jag i dörrhandtaget, men inget hände förutom att jag fick en liten elektrisk stöt när min tröja rörde metallen.
”Kom med mig.” Alex drog fram sina nycklar ur byxfickan, skramlade med dem och stoppade ned dem igen.
”Vaddå? Vart ska du?”
”Jag ska bara följa med dig.” Vi började gå mot trappan som ledde ned till bilvägen utanför, men jag insåg vart vi var på väg innan jag hann sätta foten på översta trappsteget.
”Nej”, protesterade jag och tvärstannade. ”Kommer inte att hända.”
”Sam-”
”Nej!” ropade jag och avbröt Alex mitt i en mening. ”Jag tänker inte gå tillbaka och be henne om ursäkt. Hon förtjänar ingenting från mig, ingenting alls.”
”Du behöver inte be om ursäkt, Sam, men det här är bokstavligen talat din sista chans att få en ursäkt från henne.”
Ett par sekunder senare var jag på väg ned för trappan med Alex i släptåg. Efter att ha vägt mitt hat mot människan min moster hade blivit efter att jag talat om hur mycket jag älskade Alex mot chansen att slippa hata henne under resten av mitt liv hade jag kommit fram till att det var värt ett försök. I värsta fall skulle hon använda sina sista andetag på att förbanna mig, och då skulle jag veta att mitt hat inte var obefogat, men jag hoppas innerligt på någon slags förståelse oss emellan.

Jag var på väg upp för trappan till min ytterdörr när Alex ryckte i min tröjärm.
”Vill du att jag väntar här ute?”
Jag skakade på huvudet och flätade samman våra fingrar. ”Följ med mig in.”
Alex nickade, och jag knackade på dörren. Det var en udda sak att göra, eftersom det var mitt eget hus, men det kändes ohövligt att bara kliva in. Ett par sekunder gick, och en klump började lägga sig till rätta i min mage. Tänk om hon redan har dött? Är jag för sen? Men precis när tårarna hotade att svämma över öppnade min mamma dörren. Hon såg trött och sliten ut men inte förkrossad, tack och lov. Hon svepte med blicken över mig och Alex, stannade lite för länge vid våra sammanlänkade händer och gav mig en blick som sa Verkligen? Tänker du ta med dig Alex in till din homofobiska mosters dödsbädd? Alex såg det nog också, för jag kunde känna hur greppet om min hand blev hårdare och hörde den där inandningen folk gör när de tänker prata. Antingen tänkte Alex protestera eller erbjuda sig att gå därifrån, och jag tänkte inte låta något av det hända.
”Snälla”, bad jag. ”Jag vill säga hejdå till Lena.”
Mamma suckade och kastade en blick över axeln.
”Hon är nästan borta nu”, förklarade hon. ”Vi har ringt efter morbror Nick och barnen.”
Var det ett ja? Eller ett nej? Eller ett lämna-Alex-här-och-gå-in? När mamma steg åt sidan och höll upp dörren tog jag det som ett ja och drog med mig Alex in i huset.
Man kunde nästan ta på döden där inne. Luften var tung att andas, och en tryckande tystnad hade lagt sig över rummen. Det var som att röra sig i ett hus av glas, där allting hotade att gå sönder och fylla hela huset med tårar. Moster Lena låg fortfarande i mamma och pappas säng, och hon såg så blek och liten ut att jag var tvungen att stirra på hennes bröstkorg för att försäkra mig om att hon fortfarande andades. Min pappa och syster satt i varsin stol i ett hörn av rummet, och jag kunde höra mamma smyga in efter oss och skjuta igen dörren. Det var tyst några ögonblick medan jag funderade på vad jag skulle säga. Alex kramade min hand när jag tog ett djupt andetag och steg fram emot sängen.
”Lena?” Hon öppnade inte ögonen. ”Lena?” Allt jag kunde höra var min syster, som hade börjat snyfta. Jag försökte stänga ute alla de andra och tog ännu ett djupt andetag. ”Moster?” Min röst lät liten igen, som om jag fortfarande var åtta år gammal och sov hos min moster och morbror när mamma och pappa skulle var ute sent. Men hennes ögonlock fladdrade till, och hon sökte mig med blicken.
”Vem…” hon tittade mellan mig och Alex, som slog ned blicken och sneglade på mig.
”Det här är Alex, Lena. Jag ville att ni skulle få träffas innan… Innan.” Hon gjorde en konstig grimas och började vända bort huvudet, och paniken grep tag i mig. ”Vänta! Snälla, Lena, du måste lyssna färdigt.” Hon tittade på mig igen, och jag vågade inte tveka. ”Vi har inte samma syn på kärlek du och jag, men den finns där, eller hur? Jag menar, jag kan älska Alex på samma sätt som du älskar morbror Nick eller som mamma och pappa älskar varandra. Och jag vet att du tycker att det är fel, men min kärlek är helt gränslös, för jag… Jag… Jag älskar dig, Lena. Trots allt du försökte göra för att jag skulle sluta vara mig själv, och trots allt hat jag har byggt upp, så älskar jag dig. Så snälla…” Tårar hade börjat rinna ned för mina kinder, och jag var tvungen att andas djupt innan jag kunde fortsätta. ”Snälla, säg att du har någon kärlek kvar för mig.” Mitt hjärta dunkade så hårt mot bröstkorgen att jag inte kunde tänka på mycket annat, men jag var ganska säker på att både mamma och Alex grät. Lena tittade på mig, och jag kunde se att det ryckte i hennes käke. Kunde hon inte säga något, vad som helst? Varför sa hon ingenting? ”Förlåt”, viskade jag. ”Jag är ledsen för att jag var så elak. Förlåt mig.”
Jag vet inte om Alex släppte min hand eller om det var jag som drog mig ur, men jag föll på knä bredvid sängen, och la mitt huvud så nära Lenas jag kunde. När jag kände hennes hand på mitt hår började tårarna strömma hejdlöst.
”Jag ska till himlen”, viskade Lena. ”Jag måste gå nu, Sam.”
”Nej”, hulkade jag. Hon kunde inte dö än. Plötsligt kändes hennes acceptans så otroligt viktig. ”Snälla, inte än.”
”Sam, när barnen kommer…” Hon drog ett rossligt andetag. ”Säg till dem… Att… Deras mamma älskar dem oavsett vilka de blir. Säg att… Säg att de ska vara stolta. Var… Stolt…”
Och så gled det sista andetaget ur hennes kropp, och som ett litet moln av smärta och sjukdom upplöstes det och släppte min moster ur livets hårda grepp. Hennes ögonlock fladdrade till och slöts, och allt blev tyst.
Efter en stund knackade det på ytterdörren, och mamma mumlade någonting om morbror Nick och barnen. Hon försvann för att släppa in dem, och jag kände Alex arm runt mina axlar. Moster Lena var död nu, borta för alltid.
”Det löste sig”, viskade jag till Alex, som höll om mig och strök bort tårar från mina kinder. Hennes sista ord hade inte varit en direkt ursäkt, men hon valde att lämna jordelivet med ett öppet sinne. ”Det löste sig till slut.”