27:e januari - I sällskap med 70 distingerade herrar i frack
Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar
För några veckor sedan berättade jag om ett roligt telefonsamtal jag fick, där jag fick veta att jag blivit utsedd till stipendiat och skulle få en anselig summa pengar. I dag var det dags för utdelning av stipendiet, och här kommer därmed alla detaljer om denna ovanligt trevliga händelse!
Stipendieutdelare är Carlsbrödraförbundet, en förening i Västerås som enbart består av män och träffas en gång om året iklädda frack för att äta middag i sju timmar, sjunga sånger och hålla tal. Man väljs in på livstid och ingen som själv inte är med har någonsin hört talas om dem. (Förutom jag och ni, då.) De delar ut stipendium varje år - växelvis till elever vid kulturskolan och vid högskolans kammarmusikprogram. I år föll valet på mig som "elev som utmärkt sig positivt vid kulturskolan", efter lite snack från förbundets håll med rektor, lärare och andra ansvariga. Jag sökte alltså inga pengar, utan blev rekommenderad av anställda vid kulturskolan, vilket betyder väldigt mycket - om någon av er läser denna blogg har ni mitt varmaste tack!
Årssammankomsten var alltså i dag - eftersom klädkoden var frack, och jag inte äger någon sådan, blev det till att plocka fram långklänningen igen.
På väg mot Stadshotellet, där sammankomsten skulle äga rum. Två gånger på två månader har jag nu gått på tillställning på Stadshotellet iklädd långklänning. Jag gillar det! (Jag vill inte påstå att jag var direkt nervös, men lite osäker på hur tacktal och tubamusik skulle tas emot var jag, vilket nog syns på mig.)
Stiligt, stiligt!
Här blev jag, min far och min tuba inlotsade, i det rum där utdelningen skulle äga rum innan middagen. Vi passerade många distingerade herrar i frack, som drack fördrinkar och glatt pratade med varandra och med oss.
Nog är de väl stiliga? Min pappa var som sagt medbjuden som tubabärare (fast främst för att min kontakt från Carlsbröderna inte tyckte att han skulle sitta i bilen och trycka), och har fotat vimmelbilderna!
Här pågår stipendieutdelningen för fullt - väldigt härlig stämning i det där rummet, måste jag säga! Ordinarie stipendieutdelare Anders Pers var sjukanmäld, men tillträdande utdelare skötte sig mycket väl.
Någonstans bakom alla dessa frackar sitter jag nog och spelar. Jag hade klippt ihop ett medley av Grieg, Tetris-temat, Les Miserables, Für Elise, Star Wars, Taube, Bellman och Cats - lite osäker på hur den ändå tämligen enkla musiken skulle gå hem bland dessa distignerade herrar, men bättre publik har jag nog aldrig haft! Först muntrade de upp mig rejält genom att skratta och applådera och lyssna allvarsamt på precis rätt ställen under mitt tacktal, och sen stod de under mitt medley och skrattade igenkännande, viskade om vilken låt det var, roades djupt av Star Wars-temat och mumlade med i texten till Käraste bröder. Rungande applåder till svar, och sedan en reaktion man nog inte får av någon annan publik:
(Det sa jag åt dem också, vilket de gillade.) Om och om igen körde de sin hurra-sång, här hörde ni slutet! Så kul, jag hade inte väntat mig det alls!Efter den sången talade Cermonix lite kort, varpå ytterligare en sång ekade i rummet. De ställde upp sig för tåg till matsalen (fem meter bort), och gick dit under sång, varpå jag och pappa tassade iväg. Det ska dock noteras att från och med att jag ställt ned tuban skakade jag hand och talade med en strid ström herrar som alla ville visa sin uppskattning för tal och musik. Jisses, så roligt det var! Även innan jag fått en chans att ta ton ville de gärna prata och gratulera - säga vad man vill om herrsällskap, men Carlsbröderna är mycket väluppfostrade och otroligt trevliga!
Ett mycket fint diplom fick jag - jag tror att dekorationerna högst upp är handmålade!
Nu sitter jag återigen klädd i Hamilton-tröjan och säckiga jeans, men det var riktigt roligt att få vara uppklädd och stipendiat i några timmar. Tja, stipendiat är jag väl nu så länge jag lever, men ni förstår vad jag menar. En mycket trevlig dag!
/E-K
