Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

The Few, The Proud and The Emotional

Kategori: Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Foton, Kultur

Det lilla röd/vit/svarta molnet av lycka hänger kvar sedan i torsdags. Går runt och nynnar på Twenty One Pilots-låtar och känner mig helt tillfreds med tillvaron. Lite inspirerad också. Men mest lycklig. 
 
Saker hände inne i arenan som grep tag i mig och som inte har släppt än. Jag hoppas att de dröjer med att släppa, det är fint med lite nya känslor. Jag är så glad att jag skulle kunna skrika, men det gjorde jag tillräckligt av i torsdags, så jag måste ge min hals lite lugn och ro.
 
Ingen skriver som Tyler Joseph och Joshua Dun. Inga texter har den autencitet deras har, och inga låtar känns så viktiga som deras. Jag älskar väldigt många grupper och musiker, på väldigt många sätt. De dyker upp här på bloggen ibland, och de snurrar på Spotify och SoundCloud mest hela tiden. Alla är speciella för mig på något vis, och bandet till Twenty One Pilots är djupt känslomässigt. Att få se dem live, att få dela känslostormen med dem och med de tusentals fans som trängt ihop sig inne i Annexet är något av det häftigaste jag har varit med om. Dave Grohl uttryckte det med orden
 
“That’s one of the great things about music. You can sing a song to 85,000 people and they’ll sing it back for 85,000 different reasons.”
 
Så kändes det att stå där inne, sjunga och skrika och känna tårarna rinna när de körde Car Radio (just den låten är extra speciell, extra viktig, men det kan vi ta en annan gång). Bandet utstrålade och tog emot väldigt mycket kärlek, väldigt mycket energi och väldigt mycket tacksamhet. Det är så vackert när alla är där på samma villkor, för att dela något de älskar.
 
Jag får inte ur mig precis vad jag känner nu och vad jag kände då, men det är inte riktigt meningen heller. Hitta något ni älskar, ta del av det som det är meningen att det ska tas del av, och förstå vad jag menar. 
 
Så nu kör vi bildspam i stället! Först ska jag bara kommentera det här med att fota och filma på konserter. Den enda negativa synvinkel ur vilken jag kan tänka på detta är artistens. Det kanske är tråkigt att se ut över publiken och bara se telefoner? Fast ändå... Jag själv tycker att det är jättekul om publiken filmar och fotar (UTAN BLIXT) när jag är på scen, i alla fall som musiker. (Teater är lite annorlunda; mediaupptagning är ofta förbjudet, vilket jag står 100 % bakom. Många, många anledningar till det, vi kan diskutera en annan gång.) Om man är så stora som Josh och Tyler, med en enorm men tight fanbase, där folk köar i dagar (i mitt fall sex timmar; jag hade ett prov i litteraturhistoria på morgonen) för att se en, då inser man nog hur mycket det betyder för fansen att se en live, att fotona är för att minnas, för att man äntligen är där, för att man beundrar dem så mycket att ord inte kommer räcka till. Hoppas jag. Om någon har mer input lyssnar jag gärna.
 
Jag filmar inte på konserter; det blir sällan bra, jag är inte förtjust i att höra mig själv sjunga och skrika, och låtarna kan jag lyssna på på Spotify. Däremot älskar jag att fota. Varje inlägg på bloggen har någon slags bild, i princip alltid tagen av mig, och jag agerar ofta fotograf inom familjen och vänkretsen. Jag fotar för att jag gillar konstformen. Dessutom är det väldigt skönt att kunna använda kameran som periskop när man inte klarar av att stå på tå längre. Så får man ju se lite av vad som händer...
 
Nu kör vi, oredigerat, best-of-the-best:
 
TWENTY ØNE PILØTS // EMØTIØNAL RØADSHØW TØUR // STOCKHOLM, ANNEXET // 2016-10-27
 
 Kön när jag kom, runt 13...
 
 ...och lite senare under dagen. Det var KALLT, men god stämning.
 
 Förbandet Bry, jättegullig kille från Irland som spelade "sad indie" (bitvis) och charmade publiken. Han återkommer senare i inlägget...
 
 Lite perspektiv på var jag stod: precis i mitten. (Flyttade lite närmare mitten efter att ha tagit den här, men min kamera har förvånansvärt bra zoom-funktion, så med lite tur ser det ut som om jag stod nedanför scenen och fotade...) Bästa platsen, tycker jag, eftersom trycket bakifrån var helt ok och Tyler och Josh rörde sig i precis hela rummet. Återkommer till det...
 
Eeep! En viss trummis vid namn Dun på scenen! Här var alla så hype, även jag, att bilderna blev lite som de blev. Notera personen framför mig som la ut hela koncerten på snapchat. En kompis som inte fick biljett, kanske?
 
Röda kavajer och rånarluvor på; allt är precis som det ska vara.
 
 
 
Stor skärm som backdrop - mycket uppskattat från mitt håll. 
 
 Pojken och hans piano... Strax härefter försvann Tyler och dök upp uppe på en av läktarna, men de bilderna är inte så mycket att se.
 
 Respekt till tusen för denna musiker.
 
Och för denna.
 
 All my friends are heathens... Det var inte överdrivet mycket snack, men när Tyler väl
pratade refererade han till publiken som "friends" (frens). Han har en väldigt mjuk röst när han
inte sjunger/skriker/rappar, det var jättegulligt.
 
 De körde en bit ur "House of Gold", vilket var en överraskning för oss i publiken. Dålig bild, men han är ju för skön...
 
 Nu börjar bildkvaliteten likna något!
 
 Yaaay! Josh 100 % badass på vänster kant, Tyler myser på höger.
 
Vi tar det igen: Gangster-Josh på vänster och Ukulele-Tyler på höger.
 
"Actual God Tyler Joseph"... Något religiöst över det hela.
 
 Hälsningar från the clique!
 
 Här har de bytt scen och står på en mindre plattform nästan längst bak. Riktigt smart upplägg - det intima med publiken blir dubbelt så stort om man närmar sig alla.
 
 På den mindre scenen körde de ett medley av lite äldre låtar; jättekul, eftersom några av mina favoriter finns där. Något jag aldrig vill glömma är Tylers ansiktsuttryck när han sjöng Kitchen Sink. Antingen är han en skådespelare av proportioner jag aldrig skådat förr, eller så känner han fortfarande så starkt för vad som än hände där vid köksvasken att bara hans blick fick mig tårögd. Det var för intimt för att fotografera, här är strax innan de växlade över till den.
 
 Lite spralligare Josh, strax innan de bytte till stora scenen igen!
 
 "Jag ska krama er. Allihop."
 
 Djup...
 
 ...och tvärlycklig.
 
 
 
Halvnaken och majestätisk som...
 
 
 
 
 
Okej, det här MÅSTE vi prata om. Om fansen inte redan blivit svimfärdiga av lycka (och syrebrist, men det är orelevant) så kan man ju hoppa in i en stor, uppblåsbar hamsterboll och SPRINGA UT ÖVER PUBLIKHAVET. Och när man ändå håller på så kan man ta vägen precis över mig. Alltså, PRECIS över mig. Det enda som skiljde mig från en halvnaken Joshua Dun var några millimeter orange plast. Jag tar det igen: jag var precis mitt under bollen. Ni ser ögonblicket före på andra bilden, och några sekunder efteråt på de andra två. Det här kommer jag minnas lääääänge.
 
 
 
Car Radio. Väntade i ett halvår på det ögonblicket. Det var precis så episkt som jag trodde.
 
Tyler hamnade där uppe under delen där musiken dominerar. Ett tag stod han med ena handen tryckt mot ögonen. Jag med, Tyler, jag med...
 
The Few, the Proud and the Emotional... Har min skylt på väggen ovanför skrivbordet. Där sitter den bra.
 
 
Fantastisk avslutning med Trees. Stämningen, musiken och livet på topp. 
 
Välkommen till slutet! Nej, en grej till. Efteråt bildades världens folkhav i entrén, och jag slank hit och dit för att komma fram till merch-bordet. (Turné-tröjan är ett måste. Om jag inte vore en sådan upptagen bloggare skulle jag jobba just nu, lovade mig själv att ta ett tråkjobb för att kompensera för den utgiften...) Och där i ett hörn stod Bry och pratade med folk! Ingen kö att tala om, och jag gillar hans låttexter enormt, så jag passade på att tala om det för honom. Och eftersom jag hade romanen med mig (så klart, vad gör man annars i en sex timmar lång kö?), så bad jag honom signera en sida!
 
Ni vet det där jag sa i typ augusti om att autografer aldrig varit eller kommer vara min grej? Glöm det, det här är ju jättekul! 
 
Okej, nu får det räcka. Jag har de senaste två dygnen interagerat (på Twitter, så klart) med Bry (igen), scenografen för Hamilton och killen som spelar Hamilton på Broadway just nu, men ni får tro mig utan screen shots.
 
Jag vill aldrig vara den som kritiserar andra för deras passioner, oavsett om det är Justin Bieber, Metallica, programmering eller musikaler om Alexander Hamilton. Därför delar jag ohämmat med mig av mina, och erkänner mig villigt som ett hypat fan. Var passionerad, var öppen, låt andra älska fritt. Jag njuter i alla fall mer av tillvaron med den tanken i huvudet. 
 
|-/
 
/E-K
  
 

Tillbaka till tidiga tonåren

Kategori: Emma-Karin bloggar

Fysiken och jag har ett komplicerat förhållande. Å ena sidan är jag fruktansvärt fascinerad av allt vad partikelfysik och astronomi heter, och ett yrke som astrofysiker är fortfarande nummer två på listan, om jag skulle misslyckas kapitalt med att bli författare. Å andra sidan, och de senaste tio månaderna har den här sidan börjat väga allt starkare, får jag svindel om någon nämner orden "vektor", "kraft" eller "friktion" i närheten av mig.
 
Jag förstår inte.
 
Det är egentligen inte teorierna i sig jag inte förstår, utan hela frågeställningen i gymnasiefysiken. Allt är förenklat, kub-format och har aldrig luftmotstånd. Förutom när man räknar med just luftmotstånd, men då är den friktionen alltid konstant och beror inte på föremålets form.
 
Jag kom faktiskt på en rätt bra jämförelse. Om frågan lyder: "Hur delar du tre tårtor på två familjer?, så kommer läroboken svara "1,5 tårta till varje familj". Vilket jag kan ställa mig bakom. När jag (mycket förbryllad och frustrerad) kollar i facit kan jag jag själv räkna mig fram till det svaret, och i de flesta fall komma fram till hur de har gjort. Men när jag fick frågan började jag genast fundera på hur många personer det är i varje familj, om alla inblandade gillar tårta, vilken tårta det rör sig om, om det finns två av en sort och en av en annan, vad begreppet "familj" egentligen innebär, och så vidare...
 
Nu har jag avreagerat mig lite. Fysikprovet i morse var inte en av mina bättre stunder.
 
---
 
Mot bättre tider!
 
Jag är nu drygt tre skrivböcker in i romanen (egentligen två och en halv, den sista halvan är fylld av anteckningar från föreläsningar i biokemi). Tidigare under hösten sålde Akademibokhandeln billiga häften, så jag bunkrade upp några stycken, men nu är jag inne på det sista i mitt lilla lager. Därför följde jag med familjen på en tripp till stans olika billighetsaffärer, i jakt på billiga skrivböcker. Tänkte mig något i stil med 10 gråvita häften med sladdrigt papper som inte går att sudda på (alla bra författare var, eller är, luspanka).
 
NÄ.
 
Det här var de enda jag hittade. Min inre tidiga-tonårs-hipster-anglofil-vintage-nörd vaknade till liv, och även om jag kommer se löjligt pretentiös ut när jag sitter och skriver i dessa bland folk så måste jag erkänna att jag gillar dem lite. Rätt mycket.
 
"Capital of Culture in London"... Den bara skriker "Jag är unik!!!"
 
En liten grovplanering av resten av veckan:

Tisdag:
  • Bli frisk! Jag kunde verklighen inte ha blivit förkyld vid ett värre tillfälle, läs nedan.
  • Plugga litteraturhistoria. (Det här är något av ett problem för mig. Jag älskar litteraturhistoria, men har en benägenhet att ramla in på intressanta och orelevanta sidospår)
  • Göra en noggrann planering av torsdagen. Ned på minuten.
  • Peppa.
Onsdag:
  • Bli friskare.
  • Plugga mer litteraturhistoria.
  • Handla proviant och packa inför torsdagen.
  • Peppa lite till.
Torsdag:
  • Skriva litteraturhistoriaprov.
  • Gå på låååång religionslektion + 25 minuter av en mattelektion.
  • Åka tåg till Stockholm.
  • Köa utanför Globen i 5,5 timmar.
  • KONSERT MED TWENTY ONE PILOTS! (!!!!!!!)
  Fredag:
  • Vara halvdöv, halvdöd och hes.
Lördag:
  • Vara lite mindre död.
  • Skriva högskoleprovet. 
Söndag
  • Konsert med en av mina blåsorkestrar, oavsett hur förkyld, död och döv jag är.
 
Ha det bra!
 
/E-K
 
 

Det var inte det här jag menade...

Kategori: Emma-Karin bloggar, Foton, Skriva

...när jag sa att jag inte gillar hösten.
 
Jag är en hängiven sommar-och-sen-vår-älskare. Varmt och soligt, då trivs jag. Man behöver inte ha på sig massor av lager som skaver och blir för varma när man rör på sig. Inga vantar, inga dilemman över huruvida man ska ta benvärmare eller överdragsbyxor. Behöver inte springa till skåpet för att hämta vinterjackan mellan lektionerna, och man kan passera skolans ytterdörrar utan att själen fryser till is. Dessutom är det ljust på morgonen, vilket hjälper till rätt mycket om jag ska komma upp ur sängen överhuvudtaget.
 
Men ibland har hösten sin charm. Träden bjuder på färgexplosioner, och när det inte regnar eller blåser hård motvind när man cyklar hem, då kan man sätta sig uppe i skogen och skriva. Eller ja, åtminstone ta bilder på sig själv där det ser ut som om man tänker skriva.
 
Like I'm running out of time... 
 
Njut av hösten!
 
/E-K