Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

Dags att röra på sig

Kategori: Emma-Karin bloggar

Jag hade något av en dipp i tisdags. Det kan ha varit åldersrelaterat - jag fyllde år i går! I allmänhet är jag inte speciellt förtjust i födelsedagar, särskilt inte min egen, men eftersom det visade sig bli en väldigt vanlig dag så är jag nöjd. Förutom, förstås, att en skitstövel till trombonist lyckades ta reda på att det var min födelsedag, och fick hela orkestern att sjunga för mig under repet... Jag ska nog hämnas, vänta du bara!
 
Jag fick i alla fall tillfälle att baka tårta!
 
På tal om min dipp i förrgår så är jag på väg tillbaka uppåt, snart är jag redo att ta över världen igen! Rädslor är rädslor, och de försvinner ingenstans, men allt jag skriver samtidigt som jag är rädd för att misslyckas blir rent ut sagt skitdåligt. Om jag inte tror på det jag gör så blir resultatet undermåligt, och då kommer jag aldrig någonvart med det. Det blir en ond cirkel, som jag måste se till att bryta så fort jag kan. Nu hoppas jag att den är bruten, och att det dröjer väldigt, väldigt länge innan en ny påbörjas.
 
Häromdagen skrev jag en novell som kommer få ligga i en dryg vecka, för att sedan få sig en rejäl genomarbetning och eventuellt skickas in till Lilla Augustpriset. I vanliga fall är jag alldeles för medveten om texten när jag skriver, och går hela tillbaka och ändrar formuleringar och dylikt. Egentligen ska jag inte koncentrera mig på något annat än nästa ord i meningen, vilket var fallet med många delar i den här novellen. Det är en härlig sorts trans, och det ska bli väldigt spännande att läsa igenom de styckena!
 
Om en dryg timme spelar min orkester en liten konsert nere på stan, och vid midnatt sätter vi oss i en buss mot Italien! I en vecka ska vi bo i Lido di Jesolo, strax norr om Venedig, semestra på dagarna och spela på nätterna. Att resa är lugnt något av det bästa jag vet, och vi har peppat för den här veckan i nästan ett år. Det känns nästintill overkligt att det till slut är dags! Jag är till och med taggad inför 1,5 dygn enkel resa i buss, och efter min trombonists bedrägeri på repet i går så tycker jag att hon är så illa tvungen att ge mig fönstersätet...
 
Jag hoppas på många vackra syner att fota under veckan, och att jag har wi-fi nog att få upp några här!
 
/E-K
 
 
    
 

A million things I haven't done

Kategori: Emma-Karin bloggar, Skriva

 

 
There's a million things I haven't done, but just you wait. 
 
Jag skriver så mycket nu för tiden. Jobb, roman, noveller, manus, dikter, det mesta har jag inte ens tid att skriva ner, det är bara flytande ord som får mig att känna otroligt mycket, men som jag aldrig hinner sätta på papper. 
 
Verkligheten försökte komma i kapp mig i dag, mitt i ett orkesterrep. Satt och läste i mina noter, spelade lite halvfel som vanligt, och så tänkte jag "Vad händer om inga av de där underbara sakerna jag drömmer om händer? Vad händer om mina texter aldrig får någon uppmärksamhet, om jag aldrig lyckas ta mig ut i världen? Om jag aldrig får jobb, om jag aldrig reser, om jag bor kvar hos mina föräldrar och en dag bara tar ett jobb på ett snabbköp och blir kvar i Västerås hela livet, och sedan glömmer bort de där åren när jag trodde att jag skulle förändra världen?"
 
För några år sedan hade jag någonslags storhetsvansinne. Mitt behov av att rädda världen var så stort att jag inte ens kunde föreställa mig att ägna min framtid åt mig själv, åt min lycka och mitt nöje. Allt, bokstavligen, jag ville med mitt liv var att göra något som skulle göra skillnad för kommande generationer.
 
Någonstans under det senaste året försvann just den besattheten. Kanske var det när jag kom på att jag hellre ägnar mig åt skrivande än åt vetenskap. Det känns fortfarande viktigt att göra ett intryck, att inte bli bortglömd, men det är viktigare nu att göra sådant som känns viktigt även för mig.
 
Jag läser och lyssnar ännu mer än vad jag skriver, och jag blir så djupt rörd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Varje bok jag läser får mig att gråta, och hur många gånger jag än lyssnar på samma sång väller känslorna upp lika starkt varje gång. Jag vill göra det här, jag vill ha den här effekten på andra, det vet jag. 
 
Att jag skulle misslyckas har aldrig varit en möjlig utkomst. Jag har inte tänkt på att det finns en relativt stor sannolikhet, skrämmande stor, att jag faktiskt kommer ha svårt att ta mig ut ur Västerås, och att jag antagligen kommer tvingas tillbaka hit gång efter annan. Jag är rädd för många saker, men ingenting så mycket som jag är rädd för att bli kvar.
 
Det har varit en lång dag, en ännu längre vecka och en väldigt, väldigt lång vår. Jag måste få förändra världen. Jag vill inte vara bunden till en plats, till saker jag äger, helst inte ens till andra människor. De flesta har starka övertygelser som unga, och de flesta lugnar sig när de blir äldre. Jag är livrädd för att jag ska glömma det här, att jag inte längre kommer vilja ta mig ut i världen. Jag är rädd för att jag inte kommer stå upp för någonting alls, utan bara försvinna. Jag är så fruktansvärt rädd för att inte hinna göra någonting.
 
Jag lovar mig själv att någon gång komma tillbaka och läsa det här inlägget, jag lovar att jag ska göra någonting av mitt liv. Jag lovar att ta mig ut i världen, att kämpa med allt jag har för att bli uppmärksammad och för att ta plats. Jag lovar att alltid bli berörd av vad andra skriver, och jag lovar att beröra andra med mina ord. Jag lovar att lämna någonting efter mig.
 
Vänta ni bara.
 
/E-K
  
 
 

Nimis och Arx

Kategori: Emma-Karin bloggar, Familj och vänner, Fantastiska dagar, Foton

De senaste tre dagarna har jag spenderat i Höganäs med några vänner, och en av punkterna på vår lista var de två illegala konstverken Nimis och Arx.
 
Båda två är skapade av Lars Vilks, och trots att det är mycket av hans arbete och åsikter jag inte uppskattar, så är dessa skapelser, byggda i en stenig vik på Skånes kust, en spännande idé.
 
Nimis är det mest kända, och är byggt av drivved och spik. Det utvidgas då och då av konstnären (trots att det är ett naturskyddsområde, och att han saknar bygglov), och påminner om ett absurt och livsfarligt lekland. Trånga gångar, svindlande trappor och flera höga torn, allt byggt av pinnar, till synes helt utan tanke på säkerhet. 
 
Men det är både spännande och vackert, det kan man inte förneka.
 
Det andra, mindre, konstverket, ligger på samma stenstrand (man måste hoppa mellan stora, vacklande stenar för att komma dit), och heter Arx. Trots att det inte är lika ståtligt (eller livsfarligt) som Nimis, så tilltalar det mig. Arx är nämligen en bok, med ett registrerat ISBN-nummer! Det har sidnummer, men är byggt i sten.
 
Rätt så fascinerande!
 
Nimis och Arx kan definitivt rekommenderas, dock inte för den som har svårt att gå, eller på annat vis inte klarar brant och koncentrationskrävande klättring; bara att ta sig ned till konstverken kräver mycket fysiskt och psykiskt arbete, för att inte tala om själva konstverken och stranden de ligger på.
 
/E-K