Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

18:e april - Hälsningar från Lund

Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Skrivartävlingar

Hallå på er, och hälsningar från sommarstaden Lund! De ligger några veckor före Västerås här, så gräsmattorna är täckta av blommor och träden börjar få små fjuniga blad.


Fem timmars tågresa hit - halva vägen hade vi den mest rymliga tågvagnar jag någonsin suttit i. Eget bord, eget bagageutrymme, massor av plats... 


Och proviant måste man ju ha! Jag och pappa såg Rouge One på vägen ned, på hans önskemål. Den är ju faktiskt väldigt bra, om än lite sorglig.


Precis vid Lunds centralstation blommar en stor magnolia - lite svårt att se på bilden, men den har vita blommor!



Stora, fina, lätt skräckinjagande domkyrkan.


Traditionsenlig bild på mig framför domkyrkan!


Vi tog en snabbvisit in i kyrkan för att hälsa på jätten Finn, så klart.


Fina Lund! Den här staden är så mysig, här skulle jag kunna tänka mig att bo.


Titta, så långt våren har kommit här! Blommor och blad och massor av sol och plusgrader.


Vårt hotellrum - på det här hotellet har vi bott vartenda år vi har varit här...


Och med tanke på att den middagsbuffén ingår i rumspriset är det kanske inte så konstigt?


På plats för prisutdelning för Litteralunds skrivartävling och gestaltning av vinnarbidragen av teatergruppen Unga Mån. Jag vann inte, men var bland de 10 bästa i åldersgruppen 16-18, och fick en tygkassar och en tryckt novellsamling med årets bidrag!


Fina, fina blommor på vägen tillbaka till hotellet.


Och vi hittade en kompis! Den här katten följde med oss en liten bit innan den vek av åt ett eget håll.


Lite kvällsglass innan vi kollapsade på sängarna med Netflix på TV:n.

I morgon bär det hemåt igen... Vi hörs!

/E-K





18:e, 19:e, 20:e, 21:a, 22:a, 23:e mars - så länge skutan kan gå

Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Kultur, Skrivartävlingar

Tänka sig att varje gång det blir stressigt tror jag att det inte möjligtvis kan bli värre. Och varje gång har jag fel - det kan absolut bli värre... Just nu är det i allra högsta grad fullt upp, men jag har bestämt mig för att ta det med lite ro. Jag hade en mindre uppenbarelse i går kväll, vad den bestod av kan ni läsa längre ned.
 
 
I måndags fick jag provköra min mosters splitternya och jättefräsiga Volvo - dessutom fick vi lite sol!
 
 
Och titta så glad Cassie var åt det!
 
 
Tacos till lunch på vårt sy-LAN, observera den mycket gröna guacamolen.
 
 
På måndagen hade vi våra sista utvecklingssamtal någonsin, och eftersom vi slapp lektioner åkte jag och jobbade en sväng. En kollega stoppade in en rå, oskalad potatis i mikron i lunchrummet och satte den på 7:00. Så kan det gå.
 
 
På tisdagen hade vi halvstudiedag, och jag fick ännu ett jobbpass. Det kom lite oväntat, så jag fick inte med mig någon matlåda, utan fick gå och köpa en. Lemonaden var grymt god, och lådan var inte så dum den heller!
 
 
Och en fördel med att köpa lunch är att man kan hitta bullar på halva priset att köpa med sig hem!
 
 
Onsdag - vi började öva till vår utklädnadsshow, som Rudbecks avgångsklasser håller varje år!
 
 
Förra året tog jag en bild på den första varma dagen, mot just den här väggen. Nu har jag bestämt att det håller på att bli vår, så i språngmarschen mot Kulturskolan i onsdags tog jag en ny bild...
 
 
Dessutom fick jag under onsdagen ett mycket trevligt besked - för 5:e året i rad är jag finalist i litteraturfestivalen Litteralunds novelltävling! 18-19:e april åker jag och pappa till Lund på en av årets trevligaste resor - för sista gången på just det här viset, eftersom jag sedan är för gammal för att tävla... Mappen gjorde vi i ordning första året vi åkte, och den har hängt med sedan dess! 
 
 
Torsdagen var tuff, inget snack om saken. Så tuff att minimunkar var absolut nödvändigt. Det är mycket på gång just nu - det kommer blåsa över, men det är några veckor kvar till dess.
 
 
Strax efter minimunkarna gick jag med familjen och såg Taube Today, en musikföreställning med nytolkningar av Taubes klassiska visor. Vi var väldigt förtjusta - det var något av en burlesque-känsla över det hela, med en enormt imponerande scenisk aspekt. Extrema kostymer, duktiga musiker och häftiga effekter!
 
 
Dessutom var pausfikat mysigt!
 
Och gällande den där uppenbarelsen - en av mina favoriter av Taube, och en av de låtar jag tyckte de gjorde bäst, är Så länge skutan kan gå:
 
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad ut i en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på böljorna gunga?
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dång!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider.
Men inget hindrar dig alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i med en verkligt sju sjungande vals.
Det är en rasande tur att du lever, min vän,
och kan valsa omkring i Havanna.
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans.
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
 
-Evert Taube
 
Livet må kännas lite överväldigande just nu, men skutan går, hjärtat slår och solen skiner ibland. Man har tur som är vid liv, och det finns inget som hindrar att man är glad och njuter under tiden. Om 77 dagar, varav 38 i skolan, är den delen av livet slut.
 
Så här ser man ut efter att ha fått en uppenbarelse, hörni. Eller efter att man har bett sin pojkvän om hjälp att få håret ur ögonen.
 
 
 
I dag plockade jag fram gympaskorna (äntligen!), vi testade reflexer och jag och Eskil åt munkar. Jag tänker fika mig igenom all denna stress, punkt. 
 
Vi hörs!
 
/E-K
 
</div

Livet passerar revy - här är de senaste dagarna in review

Kategori: Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Foton, Skriva, Skrivartävlingar

I morgon kommer det mest fruktade provet av dem alla - kursprovet i fysik 1. Av någon anledning är det här den enda (?) av alla gymnasiekurser som är 150 poäng lång, och alltså måste man försöka trycka tillbaka 1,5 års fysik i huvudet. Hjälp.
 
Därav tystnaden här, trots allt kul som har hänt de senaste dagarna - jag försöker desperat förstå vad det är jag inte förstår. Ja. Det är lite rörigt här uppe nu. 
 
I morgon är det åtminstone över, och det får gå som det går. Efter provet åker jag till Stockholm för att gå på konsert, och sedan ska jag försöka få ordning på allt vad konferencierande och svenskatexter heter. 
 
Jag bjuder snart på en liten bildbomb från helgen i Lund, men innan dess får ni det senaste på bokfronten; jag är en bra bit in i kapitel 7, försöker snitta 1000 ord om dagen och har snart renskrivit allt jag skrev i november. Så här i efterhand är det helt galet hur mycket jag skrev då, och att jag lyckades hålla både betyg och musik uppe samtidigt (att jag gick omkring i trådslitna jeans och mössa och inte pratade med någon på hela månaden, det är en annan historia). Jag tror inte att jag kommer delta i NaNoWriMo igen, åtminstone inte officiellt - det gjorde underverk för romanen, men efter att ha fått lite andra vinklar på det samt vägt in mina egna erfarenheter är jag inte så säker på att det är något jag vill uppmuntra. Att skriva dagligen - jättebra. Att sätta upp mål - jättebra. Att göra skrivande till en tävling och en hets om hur många ord man kan spotta ur sig - mycket sämre. (Om ni går tillbaka till november i bloggarkivet ser ni att jag pratade väldigt mycket om word counts. För mig var det ett sätt att känna att jag rörde mig framåt - för många handlade det om att skriva onödig, repetitiv dialog, långa underrubriker och alltid stava ut karaktärernas fulla namn för att komma närmare 50 000 ord.) Självklart ska alla få skriva hur de vill, och om någon vill utsätta sig för NaNo - kör hårt. Men till nästa bok går jag nog hellre in för lite lugnare, men regelbundet, skrivande.
 
Och så har jag satt en hård deadline - till studenten den 9:e juni ska det första renskrivna utkastet vara färdigt, så att jag kan lämna ut det för läsning under juni och kanske, kanske hinna arbeta färdigt manuskriptet så att det är färdigt för utskick tills att skolan börjar igen. Nu har jag till den nionde på mig att renskriva färdigt de sista 3,5 kapitlen, skriva om kapitel 1 och en del av kapitel 2 samt göra småjusteringar i resten. Jag uppskattar att jag hinner, men vi får väl se!
 
Nu - Lund 2017!
 
Halva nöjet - och en stor del av tiden - är ju tågresorna dit och hem. Traditionsenligt Netflix-tittande och snacksätande. Ostarna var nya för i år, men jag vet inte... 
 
Lika imponerande varje gång - Lunds domkyrka.
 
Pappa på språng inne i domkyrkan.
 
Kryptan var öppen, och inte bara det - de hade någon slags konstutställning på gång.
 
Jag och jätten Finn, nere i kryptan. 
 
Citat från någonting - jag hittar ingen källa. 
 
Hotell Planetstaden i Lund kan rekommenderas varmt. Inte bara för att de serverar mat/fika/glass nästan dygnet runt, men det är definitivt en bidragande faktor. 
 
Lund ligger lite i framkant vad gäller våren.
 
Nu slog det mig att jag inte fotade någonting under själva skrivartävlingsgrejen. Jag fick en ny tygkasse och min sms-novell gestaltades inte på scen - puh! Den var jag inte helt nöjd med. Det gick dessutom snabbt, så vi hann tillbaka för att få glass och kaffe på hotellet.
 
Och, det bästa av allt - hotellfrukost! (Jag är ingen nyttig människa. Men jag rör åtminstone på mig ibland. I dag sprang jag hela tre kilometer - längre bort än så kom jag inte från fysikböckerna.)
 
Så, om alla nu vill vara vänliga att be en bön till fysikgudarna för min skull så hörs vi på ett tag!
 
/E-K