Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

Plan of attack

Kategori: ADIS, Emma-Karin bloggar

Nu närmar sig renskrivning trots allt sitt slutskede, och jag är mogen nog att göra upp en mer realistisk plan för det fortsatta redigeringsarbetet. Utan om och men (eftersom jag måste hinna med att faktiskt renskriva också) kommer här min nuvarande plan:
  • Renskriva färdigt resten. Två kapitel och en epilog.
  • Samtidigt som jag renskriver lämnar jag ut kapitlen, ett i taget, till mina föräldrar. De markerar språkfel, faktafel, onödigheter och annat som jag inte var medveten om när jag skrev. De är nu på kapitel 5, med lite tur hinner de ikapp någon gång under nästa steg...
  • ...som är min första genomläsning. Min plan från början (läs: till för 10 minuter sedan) var att skriva ut allt på papper och med rödpenna ligga under ett äppelträd ute i solen och markera alla mina dumheter. Nope, kommer inte att hända. Nyss gick jag tillbaka till ett av de första kapitlen och skulle fixa en grej i handlingen, och jisses vad många saker jag ville ändra på. Kommer färga hela sidan röd om jag ska hålla på med penna, så första genomläsningen blir medelst dator. Under det här stadiet kommer jag även fixa större saker som jag redan är medveten om, exempelvis att kapitel 1 är tämligen segt.
  • När min genomläsning är klar, då går manuskriptet ut till betaläsarna, som jag samlar ihop från min bekantskapskrets och familj. Samtidigt som de läser gör jag min sak med rödpennan, och försöker dessutom sammanställa ett frågeformulär för betaläsarna, så att jag får svar på det jag behöver och de får ett trevligt sätt att lämna kritik på.
  • När all kritik är inkommen, och mina rödmarkeringar införda, då går jag igenom berättelsen kapitel för kapitel och fixar allt som kommit upp. 
  • ? Jag vet inte vad som händer nu. Mer genomläsning? Förlaget nästa? Skicka ut till någon som inte läst den? Vi får se.
Och när är allt det här klart? Mycket oklart.
 
/E-K
 
 

Den magiska 100 000-ordsgränsen

Kategori: ADIS, Emma-Karin bloggar, Familj och vänner, Skriva

I kväll nådde mitt renskrivna utkast över 100 000 ord. Jag vet faktiskt inte vad som är så magiskt med det, men det känns ändå häftigt. Jag har uppskattat ADIS längd till ca 100 000 ord, men nu visar det sig bli en bit över det; jag har ungefär 2,5 skrivböcker kvar att renskriva innan jag når slutet. 
 
Så det var en liten vinst så där på kvällen! Just nu ägnar jag mig, utöver renskrivandet, åt att försöka arrangera det sista som ska hända innan sommaren (och att komma i mål med det sista plugget - jag har ett par kapitel matte som jag absolut måste ta tag i under morgondagen). Planera en fest för klassen, fixa studentpresenter och lite annat sånt kul - och faktiskt lite sorgligt. Vi ska vinka av tre personer i min klass som av olika anledningar lämnar klassen efter sommaren, och det är inte bara klasskamrater som försvinner, utan goda vänner. Jag har för övrigt haft en uppenbarelse vad gäller vänner, men jag måste nog ta mig igenom de sista två veckorna innan jag skriver ner den, om det inte ska bli för känslosamt. Alltid jobbigt att ta farväl av någon man håller av, men det blir roliga dagar ändå!
 
En stor del av dagens trevligheter gick åt att umgås med och laga mat hemma hos min farmor och farfar - förutom att komma bra överens är vi stundtals väldigt duktiga på det där med matlagning! (När jag flyttar hemifrån lär det vara deras förtjänst mer än någon annans att jag klarar av att laga mer än makaroner och havregrynsgröt...)
 
En av mina favoritsallader - caprese! Kan den vara en favorit för att den består till 50 % av ost? Hmm...
 
God natt!
 
/E-K
 
 

MusikRUM, Askim och annat kul

Kategori: Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Foton, Kultur

Nu är jag tillbaka i cybervärlden! Årets hittills tre slitigaste veckor är till ända, och jag kan sätta mig vid datorn utan att ha massor av saker som måste göras. Trots att jag varit igång konstant sedan första maj (det var även sista gången jag sov ordentligt, och kanske att min kosthållning inte varit på topp - men allt det fixar jag nu) känner jag mig inte direkt utpumpad - det har varit underbara veckor med fantastiska möten och upplevelser (och ett och annat obehagligt prov).
 
Här följer bilder och kort rapport från de senaste veckornas göranden och låtanden - det fick bli ett urval, för jag fotade inte allt, och allt är inte värt att berätta om.
 
Vi börjar fredagen den 12:e maj - första dagen för MusikRUM 2017. MusikRUM är Riksförbundet unga musikanters festival, som varje år anordnas i Västerås; jag har varit med som musiker nästan varje år sedan de började hålla den här i stan, och 2016/2017 har jag även varit funktionär och konferencier för de större konserterna.
 
På fredagen tävlade min orkester, Västerås Youth Marching Band - jag presenterade styckena och gjorde mitt bästa i tubasektionen. Rejält förkyld var jag också på fredagen, så blåsandet gick lite halvbra... Men vi spelade oss till ett högre "betyg" än förra året, så det gick väl rätt bra!
 
Kvällens invigningskonsert var nog mitt största ansvar under helgen - där hade jag mest att hålla reda på och prata om. Blandat program med valthornsorkester, talare, ett inslag från min egen symfoniorkester och lite annat kul.
 
En av de deltagande körerna ut Körmästerskapet sjunger. 
 
Det sänker sig ett otroligt lugn över scenen och utrymmena bakom när konserten är över och alla åskådare dragit vidare. Här stal någon ett ögonblick med den fina flygeln, och jag stal en bild.
 
Sen hade jag hela orkesterlogen för mig själv ett tag.
 
Min favoritbyggnad i Västerås, tror jag - konserthuset.
 
På lördagen gav sig min orkester ut och marscherade, varpå vi spelade en liten konsert utomhus - som jag också fick presentera! 
 
Raka led!
 
Mellan spelningar och konserter drev jag runt i konserthuset iklädd min neongula funktionärströja (storlek large, jag var för sen till lådan), pratade med trevligt folk och försökte se ut som om jag hjälpte till. Mest åt jag av konserthusets goda mat, öppnade dörrar och tog emot komplimanger för mitt pratande och spelande - jag fick en överväldigande respons från publiken både på och av scen. Något liknande har jag aldrig varit med om, så snacka om att det kändes kul att få gå upp på scen och göra det om och om igen!  
 
Marinens Musikkår gästade konserthuset på lördagen. Så nu kan jag säga att jag delat loge med Marinens Musikkår - och typ uppträtt med dem. Det blev en spännande konsert där jag satt under pågående program och skrev material - för att få allt att gå ihop med prisutdelningar och sådant var jag tvungen att pussla lite.
 
 Men det var värt det bara för det här. Musiker möter andra musiker. Publik möter musikkår. Magi uppstår.
 
Och Västerås visade sig från sin bästa sida på denna något oskarpa bild.
 
På söndagen var jag funktionär för en tubaworkshop och fick själv vara med och spela - jättekul! Sedan var det bara att svida om för att ta mig upp på scen och showa lite innan jag presenterade årets huvudnummer - fantastiska Sallyswag.
 
Så coolt med alla dessa musiker i ett band. Gillas skarpt. 
 
Och att de hade med sig 300 festivaldeltagare på scen gjorde det ju inte mindre coolt...
 
 
Jag fick en fin chokladask av RUMs ordförande Anna Edlund - och dessutom införskaffade jag en färgglad tygblomma när jag insåg att jag under avslutningskonserten var klädd i grått, svart och vitt.
 
Därmed var MusikRUM slut för i år - en fantastisk helg med mängder av inspiration, musik och fina möten. Dessutom fick jag massor av tillfällen att gå utanför min komfortzon - har ni någon gång provat att rappa (rappa-ish åtminstone) inför ett fullsatt konserthus? Efter förra helgen är den punkten på min bucket list avprickad... Låt oss hoppas att ingen filmade.
 
Sen fick jag en dags vila (eller snarare en dags packning) innan det var dags att dra vidare på nästa musikäventyr - en resa med Västerås Frälsningsarmés brassband till Askim i Norge. Än en gång blev jag bemött med otroligt mycket värme och fina ord från så väl "min" kår som den vi gästade i Askim. Människorna vi mötte där var otroligt gästvänliga och trevliga - extra roligt att min värdfamilj har en liten dotter som heter Emma - inte bara var hon jättesöt, jag fick dessutom bo i ett rum med mitt namn på dörren! 
 
Strax efter att ha lämnat Västerås såg jag den här genom fönstret - en Volvo V70 körandes mitt ute på en åker. Min farfar tyckte att alla Volvobilar kan räknas som traktorer, så vem vet?
 
Hit till Askims fina kyrka kom vi sedan - och regnet föll troget.  
 
Askims Frälsningsarmés kår i det grå huset.
 
 Lite pizza innan första konserten - jag blir alltid lite rörd när det finns specialbeställd vegetarisk mat till mig...
 
 Och sen konserten. Det gick väl lite sisådär i tubasektionen, men det kom jag över rätt snart. 
 
Första spelningen på nationaldagens morgon - samling 7:00 på kåren för att gå och spela vid vad som antagligen inte var ett sjukhus. Ont om åhörare, men gott om regn!
 
 Men en ordentlig frukost bjöd de på efteråt! Som någon i sällskapet sa - "när man är i Norge får man ha sylt på smörgåsen". 
 
Strax därpå dagens första marsch - här väntar vi på en skolklass som ska gå med oss upp till samlingsplatsen för det stora barntåget. Det regnar fortfarande - under de här timmarna tömde jag absurda mängder vatten ur tuban. När vi stod här höll jag tömningsventilen öppen (i vanliga fall brukar den inte fungera, utan man får vrida på tuban för att få ut kondensvattnet), och det rann som en öppen vattenkran. När vi senare kom tillbaka till kåren för lunch skvalpade det om den när jag ställde ned eller lyfte upp den.
 
 Men snygg var man åtminstone, i Frälsningsarméns nyinköpta regnkappor.
 
Här kommer en annan musikkår! De fastnade inte på bild, med det var så absurt många barn som slöt upp i tåget - jag har aldrig sett sådana mängder av skolbarn, och då är Askim ett samhälle på 15 000 personer.
 
 Vi marscherade från samlingspunkten till Askims kyrka (ej i bild), och spelade lite till. Antagligen min hittills längsta marsch - det gjorde skapligt ont i axlarna, men allt spelande gick förvånansvärt bra. Här kom dagens sista regnskur, men när vi gick härifrån till lunchen på kåren var vi, instrumenten och noterna tämligen våta...
 
 Tuba!
 
Efter lunchen gick vi på promenad i Askim, och jag blev bjuden på mjukglass av en av de vänliga människorna i den norska kåren! 
 
 Sen blev det såklart tårta på kåren, och dessutom underbara bullar som är som semlor fast utan grädde och mandelmassa. 
 
 Därefter marsch från nästan samma plats igen, den här gången med Askims otaliga föreningar (hur många som helst). Hantverksföreningen var där, med plommonstop och läderförkläden.
 
 Marsch längs Askims gator. De firar verkligen nationaldagen på ett helt annat sätt i Norge - alla är ute, det är flaggor överallt, en stor del av kvinnorna (och tämligen många män) har folkdräkt. Det märks att de är uppriktigt stolta över sitt land och sin grundlag och möjligheterna dessa två ger till öppenhet och integration. Alla är välkomna att fira Norge på 17 maj. 
 
 Kort stopp i Askims folkpark för ytterligare några stycken. 
 
 Sen fest på kåren. "Fest" på schemat innebar allsång av norska sånger, diktläsning, bibelläsning och betraktelse samt en minikonsert från Västeråskåren (som gick så mycket bättre än konserten i kyrkan). Mysigt på sitt sätt! En fin inblick i både Frälsningsarmén och 17 maj-firandet. Dessutom hände något väldigt speciellt under betraktelsen - strax innan hade han som höll den fått höra att en norsk man som varit fängslad i Kongo de senaste åtta åren äntligen skulle släppas fri. Då föll tårarna i publiken - jag fick en känsla av att mannen i fråga hade varit i många böner sedan han blev fängslad på nästan inga grunder 2009.
 
 Men ingen fest på frälsis utan glass! (Och korv, men den hoppade jag. De slår in sina varmkorvar i tunna tunnbröd, korvbröd och allt...)
 
 
Mor och dotter ur min fina värdfamilj, i sina vackra folkdräkter!
 
Nationaldagen avslutades med trevlig grillkväll hos en av familjerna i kåren.
 
 Morgonen därpå vaknade jag till en kompis i grannträdgården!
 
 Och fint avvinkade blev vi också, innan vi styrde kosan mot Svea rike!
 
En fantastisk resa, återigen med många fina möten. Stort för mig att få spela svår musik med duktiga musiker, och att få en inblick i den tro och kultur som finns inom Frälsningsarmén. Och nu verkar det som om jag är permanent rekryterad - jag hoppas att vi någon gång återvänder till Askim!
 
Efter Norgeresan hann jag med några saker till: repa till musikalkonsert, träffa goda vänner, marschera, spela konsert, repa, genrepa och genomföra musikalkonsert.
 
De goda vännerna och jag fixade en buffé att dö för... 
 
VYM på marsch på barnens dag i lördags
 
 Årets första sparris!
 
Fina Teaterlinjen repar inför söndagens musikalkonsert - de framförde helt otroliga tolkningar av Alltid tillsammans ur Robin in the Hood och Seasons of Love ur älskade Rent.
 
Musikalkonserten fick sätta punkt för mina tre fullmatade veckor. Jag fick mitt drömjobb som konferencier för en musikalkonsert och sjöng mitt första stora solo, alltihop till jättefin respons från publik och medverkande. Det blev en riktigt, riktigt fin konsert med många musikalfavoriter.
 
Ett stort tack till alla er som varit inblandade i de senaste veckornas skojigheter! Nu ska jag skriva bok och läsa körkortsteori fram till sommarlovet!
 
/E-K