Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

Kan det kallas gästbloggning?

Kategori: Emma-Karin bloggar, Mina texter

Jag fick i uppdrag att skriva lite om gårdagens tävling på orienteringsklubbens hemsida, och den texten får tala för sig själv:
 
http://www.vandrarringen.se/Sektionsrum/Orientering/O-Ringen/O-Ringen2016/Etapp3/

Framåt, framåt, ständigt framåt

Kategori: Emma-Karin bloggar, Familj och vänner, Foton

Det har gått nästan ett år sedan jag slutade kalla mig själv orienterare, men den här veckan får lov att vara ett undantag. O-ringen går av stapeln i Sälen, en folkfest med över 10 000 deltagare, och jag är på plats.
 
 
Själva orienteringen går väl lite sisådär, men det blir många fjäll och mycket motion. Och som vanligt vid sådanahär tillställningar så är det inte själva idrottandet som är grejen, utan allt som händer runt omkring.
 
I går stannade vi och åt världens godaste bullar:
 
Den som har vägen förbi Tandådalen måste titta in i fjällkyrkan och fika. Måste.
 
Sedan gick vi på världens minsta biograf och såg The Legend of Tarzan. Riktigt, riktigt bra film; både vacker och välskriven.
 
Just nu står jag med en tung ryggsäck på ryggen och väntar på en buss, så jag orkar inte skriva så mycket. Det blir lite bilder i stället, här är en på mina vänner i biosalongen!
 
Bilresan hem bjöd på solnedgång över fjällen.
 
 
 
/E-K
 
 
 
 

Katten jag klappade i dag

Kategori: Emma-Karin bloggar, Foton, Jobb

Om man börjar tappa räkningen på hur många katter man har klappat de senaste dagarna, då måste det väl vara ett tecken på att man lever ett bra liv? Bara i dag klappade jag två stycken, ej inräknat min egen. En av dem var lite extra häftig, eftersom hon hade en trasig pupill.
 
Visst är hon väl vacker?
 
Den här veckan har jag faktiskt ett jobb som tvingar ut mig i friska luften. Via orienteringsklubben får fem ungdomar inklusive mig hålla i aktiviteter för barn. Det är samma två grabbar som kommer varje dag, så ledar/deltagarförhållandet blir något skevt... Men vi har rätt kul! 
 
Trots att dagarna inte är superintensiva är jag duktigt trött när jag kommer hem, och orkar inte mycker mer än att släpa mig upp till mitt rum och sitta i min favoritfåtölj. Precis när jag hade startat bloggen berättade jag om en av mina favoritserier, The Musketeers. I dag fick jag äntligen tid att börja titta på tredje (och sista, vilket gör mig riktigt orolig. VEM KOMMER DÖ?) säsongen. Det är första gången på hur många veckor som helst som jag har haft tid att titta på TV-serier, och det var inte utan att jag undrade vad jag hade glömt bort att göra.
 
/E-K
 
(Nu kom jag på vad jag borde göra... Ingen sömn för mig än, inte.)