Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

Roliga saker händer fortfarande

Kategori: ADIS, Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar

Solen har gått ned utanför tågfönstret, och jag har skrivit (nästan) konstant sedan vi lämnade Göteborg för två timmar sedan. Det har varit två mycket trevliga dagar, även om biokemi på den här nivån går lite över mitt huvud...
 
Nu var jag dock tvungen att ta en paus, jag är för uppspelt för att kunna jobba på den känslosamma bit jag är inne i. Ni förstår, det här hände nämligen nyss...
 
Rory O'Malley spelar just nu kung George III i Hamilton på Broadway. Ännu en av mina många förebilder, som har hållit i Ham4Ham under sommaren, ett lotteri med en liten show för varje dragning för att "vanligt folk" ska ha råd med biljetter till musikalen. I dag höll de sin sin sista show, så jag passade på att tacka via Twitter. Sen hände det här. Starstruck.
 
Så det innebär att jag har kommunicerat direkt med tre av mina stora idoler på en månad. Vilket är tre mer än någon annan månad i mitt liv, om man inte räknar den där gången jag tog en selfie med Mark Levengood. Det här är alltså ingen vanlig företeelse, så jag tycker att jag kan få skryta lite.
 
Tweeten, i all sin härlighet... Den här killen är en big deal i mitt hushåll.
 
Även utöver det här så verkar universum göra sitt bästa för att gottgöra för att jag inte får komma hem till Steve igen. Jag har fått hur mycket inspiration som helst, romanen har fått världens uppsving, karaktärerna börjar få just karaktär och jag får ofta sluta för att jag har ont i handen, snarare än att inspirationen är slut. Jag har fått fyra översättningsjobb (norska till svenska, riktigt kul) och om två veckor får jag åka och titta på hamsterbebisar hos en uppfödare i närheten. Vill ha sällskap igen, och hennes hamstrar är hur fina som helst. Om jag verkar lite smått fanatisk ska jag påvisa att jag ville bli smådjursvetrinär när jag var liten. Det var många år sedan, men intresset finns kvar!
 
Nu ska jag smsa min far och tala om att jag har pratat med kung George över Twitter. Sen ska jag skrivaaa!
 
/E-K
 
 
Redigerat 2016-09-01
 
Så morgonen efter att jag skrivit ovanstående inlägg cyklade jag till skolan. När jag drog upp telefonen hade det här hänt... 
 
Haha, ni måste tillåta mig att fangirla lite. Den här fantastiska kvinnan spelar Angelica Schuyler i Hamilton, och jag beundrar de båda något enormt.
 
Så nu blev den här dagen bättre!
 
 

Romanen - nu börjar jag om.

Kategori: ADIS, Emma-Karin bloggar

Det har gått ett tag sedan jag kände mig något annat än missnöjd med romanen, så nu börjar jag rätt och slätt om. Samma tema, samma karaktärer, i mångt och mycket samma handling, men inte samma ord.
 
Just nu är det rätt skönt att inte ha någon deadline, utan att bara jobba fritt. Hittills har jag skrivit allt på dator, men övergår nu till att skriva utkastet för hand.
 
Visst är den söt?
 
I kväll åker jag till Göteborg för att delta i ett kemisymposium. Spännande!
 
/E-K
 

En kort elegi över min bästa vän

Kategori: Emma-Karin bloggar

Trots allt mitt hopp lämnade Steve jordelivet i söndags morse, för att föra en glad hamstertillvaro någon annanstans. Han hade varit sjuk ett tag, och troligtvis har han aldrig varit riktigt frisk; Steve var alltid mycket liten, och han borde ha svarat på något av alla mina försök till att bota hans dåliga mage.
 
De senaste tre dagarna har gjort så ont att ett blogginlägg inte varit att tala om. Men nu har jag äntligen orkat tala om det för mina närmaste vänner, och deras stöd får mig att känna mig mindre galen... Kärlek och sorg kan inte mätas, oavsett storlek på varelse.
 
Min bästa vän blev trött, slutade tvätta sig och orkade till slut inte mer. Jag önskar att det aldrig hade hänt, att han kunde få leva med mig tills ålderdomen tog ut sin rätt. Somliga stunder kan jag acceptera att han är död, att han inte kommer hem igen, men oftast känns det bara helt fel. Som om jag borde vakna snart.   
 
 
Det som gör mest ont nu är att han inte kommer tillbaka. Att han ligger i sin skokartong, inredd med allt han någonsin älskade (spån, toapapper, frukt, mat, godis, tuggpinnar och några papper från mig), i ett hål som tog mig timmar att gräva, under vårt äppelträd, så att jag alltid kan se graven från mitt sovrumsfönster. Det känns så fruktansvärt fel, han borde vara här inne hos mig, springa runt på golvet i sin hamsterboll och vara tjock och varm och lycklig.
 
Men han gjorde en enorm skillnad i mitt liv, jag fick hålla honom när han dog, och han fick ett bra liv, den korta tid det varade. Det försöker jag vara glad åt. Det är inte lätt, men jag vet att han aldrig kommer tillbaka, och då får det räcka.
 
Nu ligger han och sover ute i trädgården, och han har fått blommor och ett elektriskt ljus. Jag vill ha honom hos mig, men jag vet precis hur han ligger, och jag vet att det aldrig någonsin kommer att finnas någon som honom igen.
 
Första bilden på Steve när han flyttat hem.
 
Min favoritbild på Steve. Som han älskade färsk frukt!
 
Så söt. Så här såg han inte alls ut de sista veckorna.
 
Tiggde ofta om att bli utsläppt efter att jag gått och lagt mig. Självklart fick han komma ut.
 
Första gången han somnade på mig.
 
Tittut!
 
Saknar dig, Steve.
 
Önskar att jag kunde skriva något vackrare, något som fångar honom och allt han betydde för mig bättre, men jag orkar inte. Det här får räcka. Det känns för jävligt. Älskade Steve. 
 
/E-K
 
(Varning för bild på Steve i sin skokartong nedan. Inte grafiskt, om man inte visste att han var död skulle det inte märkas.)
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill inte.