Studentdagen - det blir inte mycket bättre än så här!
Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Familj och vänner, Fantastiska dagar, Foton
Till slut kom den, den där efterlängtade studentdagen. När jag var liten tänkte jag att det måste vara väldigt sorgligt att ta studenten och lämna alla sina kompisar och lärare. De senaste åren har det mer rört sig om en väldig längtan hit. Det blev verkligen en fantastisk dag från början till slut, och det här inläggets bilder är ett hopkok av mina egna, mina vänners och mina släktingars. Upplevelsen är dock helt min egen!
Klockan 05:00 gick jag upp, och gladdes åt att jag inte valt någon utstyrsel som var mer avancerad än att jag behövde dra på mig klänning, cardigan, mössa och skor, borsta håret och kliva ut genom dörren. 06:00 samlade vi nämligen klassen hemma hos en av oss för champagnefrukost... Flaskorna Eskil håller i är alkoholfria (jag firade en fullkomligt nykter student, från början till slut), och väldigt goda!
Kolla vad mycket mat! Klasskompisens fantastiska mamma fixade allt detta åt oss, vilken lyx var inte det? Det stod man sig länge på sen, och stämningen i rummet bubblade lika mycket som champagnen.
Solen lyste från morgon till kväll, utan att temperaturen gick allt för högt. Perfekt väder för vit och fladdrig klänning!
Och så alla dessa fantastiska människor sedan! Jag har haft en väldig tur som fick dela klass med de här personerna, och kanske lite extra tur att jag och Eskil hamnade i samma klass...
Allt man gör tillsammans på studentdagen blir roligt - till och med vänta på bussen!
Samlade för den sista skolavslutningen - en av vännerna la sig till med en partyhatt, dagen till ära. Det var, för att säga det minsta, uppsluppen stämning där inne.
Musikprofilen sjöng Gärdestads För kärlekens skull så vackert att tårarna föll, och Ain't no Mountain High Enough så att hela salen skakade. Här håller min underbara vän Sara i mikrofonen för sitt solo på den senare!
Vi sjöng Den blomstertid nu kommer för sista gången på en skolavslutning. De två sista raderna fick fönsterrutorna i Ljushallen att vibrera, vill jag lova.
Lite stipendium blev det också för min del! De skymtar båda i förra bilden - ett för prestationer i fysik och matte, och så det kanske roligaste; ett för mitt gymnasiearbete. Det delades ut av representanter för Arosbröderna, som ni ser ovanför, och överlämnades med mycket vänliga ord om arbetet. Även om arbetet i sig var väldigt roligt så är det naturligtvis kul med uppskattning för alla de där timmarna jag la ner. Och kanske blir det någon chans att starta en diskussion om ljusföroreningsproblematiken längs vägen!
Efter avslutningen fick vi en liten stund med klassen för att säga hej då till våra handledare, ge dem några presenter och få våra betyg. Lite hastigt och lustigt tog vi oss sedan ned...
...till ytterdörrarna, där vi slutligen fick höra vårt klassnamn ropas upp, dörrarna öppnades och vi klev ut på trappan. Vi hade sprungit ut (eller gått, den som går på kryckor får bestämma tempot) och blivit studenter. Tagit studenten. Wohoo!
Nybliven och väldigt lycklig student!
Jag fick genast sällskap, kramar och gratulationer av mängder av härliga människor. Tungt om halsen, men lätt om hjärtat - så kändes det att stå där på skolgården och bli mottagen av familj, släkt och vänner som delat resan hit med mig på olika sätt. Alla fastnade inte på bild, men desto mer i mitt minne.
Den lyriska studenten!
I folkmassan lyckades vi även leta reda på Eskil och hans familj.
Lyckliga var för sig, men kanske ännu lyckligare tillsammans? Efter en stund på skolgården var det dags att börja röra sig bort mot nästa happening...
Toabesöket! Inte direkt, men det var en viktig avstickare. Och sista besöket på en skoltoalett (som elev) måste väl vara värt att förevigas?
Rudbecks studenter gick en gemensam promenad runt staden för att lämna plats åt flaken på skolgården, och även om det inte var min favoritdel av studentdagen - lite väl mycket tutor och visslor - var det en lite särskild känsla. Jag har ju gått den här sträckan två gånger förut, men då som medlem i musikkåren längst fram...
På plats på flaket!
Eskil försåg mig med ett paraply (fast just då ett parasoll), släktingarna nedanför fotade och sent omsider bar det av över skolgården (fast väldigt långsamt). Jag tycker dessutom att vi tar det här tillfället i akt för att uppskatta att mitt hår, helt på egen hand, har börjat vrida sig i korkskruvslockar. Förhoppningsvis tänker det fortsätta göra så ett tag, för jag har haft spikrakt hår hela mitt liv och uppskattar en förändring!
Klasskompisarna festade loss och vi som hellre sitter i skuggan längst bak och tittar på gjorde det!
Lite kul att titta på folk, och teaterkompisarna stod på sidan och vinkade - en av dem fick bilden ovan. Vi åkte två varv runt stan, och när alla andra blev avsläppta drog vi iväg i hög fart runt en stor del av cityringen, tillbaka in i stan... Jag trodde aldrig vi skulle komma av!
Till slut hoppade vi dock av, och vi möttes upp nästan hela tjejgänget för att fira lite bara vi och få skjuts hem. Pyntad bil, kakor, presenter och bubbel för de som ville (och inte körde), blandat med massor av kärlek och pepp! Vi har ju vuxit upp tillsammans, och nu är vi lite mer vuxna.
När jag klev ur bilen utanför hemmet möttes jag av en trumpetfanfar (man ska göra sig vän med musiker!) och massor av härliga gäster som samlats till den fantastiska mottagning mina föräldrar ordnat! (Jag var med på ett litet hörn, men mest som idéspruta och pysselansvarig. Jag fixade en tidslinje över mitt liv, ett A3 med text och bilder per år, och en scrapbook där gästerna fick delge sina bästa tips inom allt från litteratur till livsråd!)
Folk från Ansgarskyrkans musikkår, där pappa spelar och jag har spelat då och då, spelade och sjöng studentsången!
Vi tror att närmare 80 personer passerade under dagen - tur att vi har trädgård och tält, och tur att vi har dubbla kylskåp och frysar! Och farföräldrar som lånade ut allt möjligt i husgerådsväg och fixade tårtor och annat...
Även jag fick i mig lite av den goda maten, även om jag främst ägnade timmarna på mottagningen med att hälsa på och prata med mängder av fantastiskt folk. Det kom människor från nästan alla delar av mitt liv - kulturskolan, teatern, släktingar, orienteringsklubben, lajvtiden, gamla lärare... Så fantastiskt roligt att få träffa alla! Jag är så otroligt glad och närmast chockad inför vilken otrolig tur jag haft just vad gäller mina bekantskaper, vänskaper och släktskaper. Kanske är jag något partisk, men jag tycks ha hamnat i samma cirklar som världens bästa människor.
Jag behövde inte gå undan och sova middag - tröttheten höll sig borta tills dess att alla gäster hade lämnat huset. Utöver att alla dessa fantastiska människor ville komma och säga hej på min studentdag fick jag en hel del andra presenter, bland annat den fantastiska studentkudden som en av mina yngsta kusiner gjort, med lite hjälp av sin storasyster. Är den inte underbar?
Fjorton timmar efter att studentdagen börjat så led den mot sitt slut. Eftersom varken jag eller Eskil är några festmänniskor bokade vi ett rum på stadshotellet i stället för att köpa biljetter till studentfesten, och så här fint hade de ställt i ordning på vårt rum... Då blev vi glada! Vi böt presenter med varandra - jag fick en tavla som Eskil målat på oss två, hur gulligt är inte det? (Och han fick ett oljemålnings-kit av mig, kändes passande.) En snabb sväng träffade vi våra kompisar på stan, sen åt vi frukt och drack alkoholfritt bubbel tills vi däckade...
Jag tror knappast den här studentdagen hade kunnat bli bättre!
/E-K
P.S. Det har hänt massor av spännande saker i veckan som gått - så många att jag inte hunnit blogga om dem. Nationaldagsfirandet i onsdags framför 12 000 personer, de sista studentförberedelserna... Förhoppningsvis hinner jag skriva något om det i sinom tid, för det är för kul att glömmas bort! D.S.
