2:a april - Vackrare än jag anade
Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Amsterdam, Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Foton
Hallå, och välkomna tillbaka till Amsterdam! Jag måste inleda med att säga att jag efter dagens heldag i staden har fått en helt ny uppfattning om den. När man väl kom ifrån the Red Light District försvann gräs och sex, och vanliga butiker, vackra hus, museer och fina gamla byggnader dök upp lite överallt. En helmysig stad, nästan med lite London-vibbar! Amsterdam har verkligen flera sidor, och de har alla sina fördelar - det finns mera fika i Red Light...
Vi inledde dagen med lite hotellfrukost - de kulörta äggen och minimunkarna var mina favoriter.
Tulpaner på väg till bussen och en snäcka på hållplatsen - nog för att det duggade lite på förmiddagen, men så blött var det inte...
Att det cyklas mycket i Amsterdam är inte en överdrift - en del av cykelparkeringen nära hållplatsen ser ni här, och då lyfte även Eskil upp mig en bit.
Det blev förresten spårvagn i stället för buss, vilket av någon anledning är så mycket roligare!
Tulpaner på väg till Rijksmuseum och Eskil på väg till Rijksmuseum!
Platsen där Rijksmuseum ligger kallas för Museumplein, och hyser bland annat dessa två - van Gogh blir på onsdag!
Det var så fint framför Rijksmuseum, med damm och tulpaner och allt.
Och de hade dessutom varit generösa och märkt ut platsen där man kunde ta den bästa selfien!
Inne i museet - första utställningen var medeltida nederländsk konst. Överlag mycket glaskonst, även ett schackspel, ett armborst och enhörnings- (narvals-) horn.
Tre målningar av min favorit, van Gogh.
Lite blandat - visst ser de nöjda ut, de sista två?
Här hamnade vi mitt i slaget vid Waterloo, vilket kanske kan förklara varför bilden blev som den blev.
En målning jag kände igen - Rembrandts nattväktare.
Någon som hade hatten på sig när han blev skjuten.
Eskil gillade den här, jag beundrade frallan i förgrunden som är den mest fotorealistiska fralla jag någonsin har sett.
En pelarsal och Platon, som jag slogs med på filosofin i höstas. Den där grottmetaforen går inte riktigt hem hos mig...
En samling gamla oboer! Min mor spelade oboe i orkestern där mina föräldrar träffades, så jag tycker att lite uppskattning av detta utomordentliga instrument är på sin plats.
Ett fint bibliotek fick avsluta besöket på Rijksmuseum för den här gången. Överlag var det väldigt bra, även om planlösningen var lite underlig - vi råkade slänga ut oss själva när vi försökte ta oss från en del av en utställning till en annan.
Vi roade oss en stund vid statyn av Amsterdams slogan: I Amsterdam.
Fågelvänner, en rolig cykel, en veganbar och maten vi faktiskt åt, på en asiatisk restaurang.
Vibbar av Amsterdam - en gammal spårvagn, en tjusig byggnad och en "flytande" tulpanmarknad.
Vi gick i några av stånden och jag köpte några tulpanlökar, hoppas nu bara att de går igenom tullen...
Som sagt, Amsterdam visade upp en helt ny sida i dag.
Vi shoppade lite, tittade på vackra byggnader och lekte med såpbubblor framför slottet.
Eskil är född i Kalifornien, och det finns en underbar bild på honom när han ligger inlindad som bebis och skriker, med texten "The screaming burrito". The original California burrito...
Fler kul butiker och de vackra kanalerna - man kan nästan ana lite vackert väder på sista bilden.
Amsterdams ostmuseum - nu har jag provat massor av ostar, och de var jättegoda nästan allihop! Eskil som är något av en ostskeptiker provade även han, och gillade en hel del. Dessutom kunde man ta bilder och maila till sig själv! (Att jag skrattar så mycket är för att Eskil håller på att tappa sin hatt...)
Vi promenerade en bit till och hittade varsin våffla till mellanmål - sjukt goda och sjukt söta!
Bland husen längs kanalen ligger ett hus som bara skiljer sig från de andra genom en liten plakett på väggen. Och genom att det är kopplat till ett museum runt hörnet. Vi var inne i det lilla annex där Anne Frank gömde sig med sin familj och en familj till i två år, och det är fortfarande svårt att förstå. Även när man ser Annes filmstjärnebilder, tittar upp på vinden där barnen så årstiderna passera genom fönstret, står i rummet där de stod när Gestapo slutligen kom och drömmen om friheten dog, även då är det svårt att förstå.
Själva turen var väldigt fint upplagd - alla fick en audioguide, och gick först i sin egen takt från rum till rum i det "vanliga huset". I varje rum fanns en ny ljusslinga och lite bilder och texter, som tillsammans berättade om vad som hänt innan de flyttade dit, om familjerna och om de som hjälpte dem. Utdrag ur dagboken, berättande och intervjuer med de som överlevde blandades i ljudguiden - i huset var alldeles tyst, förutom steg och viskningar. Sedan kom man till den undanskjutna bokhyllan till annexet, och där inne fanns ingen guide. Där gick man bara tyst genom rummen, och små texter och montrar talade om vem som bott var och vad som tillhört vem. Nästan inga möbler står kvar, men väggarna ser ut som då. En av de saker som berörde mig mest var markeringarna i blyerts på köksväggen - föräldrarna Frank markerade hur deras döttrar växte under tiden de bodde där. Det blev så tydligt där att allt som skiljer oss åt, vi och dem, är tid.
Efter alla rum i annexet återupptogs guiden med några rum om vad som hände sen, om dagboken, om Annes jobb med den och hur den kom ut i världen. Vi verkar ha delat samma författardrömmar, hon och jag. Det känns konstigt att så många av hennes berättelser aldrig kommer att berättas, när jag tycks ha alla möjligheter i världen att berätta mina.
Den här bilden hänger precis i slutet av museet, ovanför gästboken. Därinne råder fotoförbud, och det är nog bäst så.
Fler kanaler på väg till middagen!
Det blev italienskt med en liten orkidé på toppen.
Kanaler i mörker är också vackra - jag vill också lägga in en brasklapp, då jag både har fått skriva och skriva om det här inlägget sent på kvällen och antagligen har gjort mer fel än rätt språkligt. Blogg-appen är inte riktigt vad den borde vara...
God natt, i morgon blir det en lite längre utflykt!
/E-K
