27:e, 28:e, 29:e december - Det händer rätt mycket, trots att man inte gör någonting
Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Familj och vänner, Foton
Hallå igen, kära bloggläsare! Året lider mot sitt slut, och det gör jag också... Inte egentligen, men det har blivit rätt många timmar sömn och inte så många timmars effektiv tid de senaste dagarna. Det är ändå bättre än förra året - då var jag inte utanför huset en enda gång mellan kvällen den 26:e och nyårsafton. Jag tror det kan vara bra att känna sig lite utmattad ibland - nu har jag ju liksom tid att gå omkring och dega, även om jag egentligen inte vill.
Den 27:e tog jag med mig kamera, stativ, bröd och äpplen och satte mig en bra bit in i skogen, redo att fota lite roliga djur som kunde tänkas spatsera förbi.
Så här fint hade jag lagt ut maten, en bra bit bort från där jag satt. Det var mörkt (inte riktigt lika mörkt som på bilden, dock), kallt och fullständigt knäpptyst. Det var knappt att jag hörde en fågel sjunga.
Här vill jag pålysa skillnaden mellan att fota utan stativ och att fota med.
Efter att ha suttit på samma plats i över 45 minuter utan att ha sett spår av något liv vandrade jag vidare.
Och hittade många spår, men inte mycket till liv!
Däremot en övergiven cykel och en hemlig militärbas (eller sophanteringsbas).
Till slut, efter närmare två timmar, hade jag promenerat mig hem igen. Utan att ha sett till ett enda djur.
Och där, hundra meter från min egen ytterdörr, började det pipa i träden! Solen kom fram, och två små nötväckor dök upp ovanför mitt huvud. Nötväckan är min favoritfågel - den är så otroligt söt.
Så jag var rätt så nöjd ändå!
På kvällen hade vi två av mina vänner över på middag - det involverade en mandel- och citronkaka och en hel massa aubergine, och blev väldigt lyckat!
Jag har för vana att plocka med mig kameran när jag sätter mig i köket, och så även på morgonen den 28:e. Särskilt näst sista bilden här tycker jag blev fin!
Och på kvällen fick jag gå på teater och se min luftballong igen! Notera att jag går som personal...
Wohoo! Ett kärt återseende - den var bara lite trasig efter att ha varit på turné genom halva Europa. Jag hade farmor och farfar med mig, och vi kom överens om att de är något ruskigt duktiga, de som spelar i Under.
Mindre kul var vädret i förrgår... Men lite vackert, på sitt vis.
Och i går kom Eskil hem, efter att ha tillbringat julen och mellandagarna långt uppe i norr. Årets häftigaste julklapp var en drakstav med LED-ljus - framför allt Cassie var mycket imponerad. (Och om ni tror att jag inte tänker fota den här staven med långtidsexponering - då tror ni fel...)
Vi hörs - lite fler fåglar och någon årskrönika ska vi väl hinna med innan året är till ända!
/E-K
