18:e och 19:e december - Ett julmirakel har skett!
Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar
En gång i tiden trodde vi att höstterminen skulle vara för evigt, och i ett hopplöst försök att se ljuset i tunneln bokade vi tjejer i klassen bord på Pinchos. Då trodde vi att vi skulle vara färdiga med terminens alla prov och uppgifter - självklart la min engelskalärare in ett prov klockan 08:00 morgonen därpå, men det försökte vi som har henne att låta bli att tänka på i går kväll.
Titta, vilka fina tjejer! (Lite svåra att se, men våga vägra blixt.) En sådan enorm tur vi har haft, att vi hamnade i samma klass!
Och vilken mat, sen! Pinchos funkar så att man beställer vilka smårätter man vill ha via deras app, och får dem sedan på en bricka.
Det är inte jättemycket mat, och rätt dyrt, men åh så gott!
Till efterrätt blev det godisdrinkar och en galet god crème brûlée. Jag sparade min flagga och satte den i håret på Eskil, som är nykterist... Och tyckte självklart jag var jätterolig!
På tal om Eskil... Han tyckte det var lite orättvist att han inte fick följa med på tjejmiddagen, och började skicka länkar till seriestrippar om ensamhet tjugo minuter in i middagen. Kul att veta att man är saknad, haha!
Vi avslutade kvällen tidigt, med bland annat engelskaprovet i åtanke, efter en supermysig middag med så mycket skratt och god mat!
Så i morse släpade jag mig upp lite senare än jag hade planerat, och morrade och surade mig igenom den första tidiga timmen. Det var kallt, aptidigt och jag hade samma tunna jacka och skor som kvällen innan.
I dimma och minusgrader tog jag mig till skolan, där jag mötte mina engelskakompisar vid skåpen. Vi stod och dagdrömde lite om att vår tämligen stränga engelskalärare skulle komma in i klassrummet med fika, en julfilm och säga att vi skulle strunta i provet. Det är ungefär lika troligt som att jag skulle ställa mig upp och dansa en jigg under en mattelektion - inte omöjligt, men högst otroligt.
07:57 sätter vi oss på plats i klassrummet, med ett bord mellan varje person som sig bör vid provskrivning.
08:00 är läraren ännu inte i klassrummet.
08:05 börjar vi undra vad som har hänt.
08:07 kommer hon in, lämnar sin korg och säger åt oss att sitta och vänta medan hon fixar en sak.
08:15 kommer hon tillbaka, och säger något mina trötta öron aldrig trodde att de skulle få höra. Hon inleder med den exalterande frasen: "Now I'm going to tell you about something that has never happened in my 41-year carrier as a teacher."
Ett julmirakel hade sannerligen skett - alla skolans kopieringsapparater hade lagt av dagen innan, och ingen av dem gick att få igång. Hon hade provat dem alla, men vaktmästarna sa att det var hopplöst. Huruvida de blivit sabbade av någon provtrött människa eller borde ha bytts ut för tio år sedan? Jag kan inte säga säkert, men jag vet att det senare är sant...
Där och då var det dock ingen som brydde sig - det var total eufori, applåder och hurrarop. Något sådant lär aldrig hända igen, och vi måste skriva provet på första engelskalektionen efter lovet, men det är så värt det. Äkta lycka, right there.
Sen bara fortsatte bra saker att hända. Jag vann en påse skumtomtar i en frågesport i min skrivande-kurs.
Och gjorde en av mina bästa uppspelningar någonsin! Jag spelade Fairytale of New York med min lärare som komp på elbas, och tyckte själv att det lät riktigt bra. Sen är det kul att lyssna på alla andra också - det är inte jul på riktigt om man inte har hört tre trombonister spela Julen är här, lite ur takt och lite falskt. (Dessutom var min egen trombonist jätteduktig! You go!)
Så det var en dag där det mesta gick bra! Och det här var den sista dagen utan planer på länge - först den 27:e december är jag planlös igen. Men vi tar det en dag i taget - i morgon är sista dagen innan skolavslutningen.
/E-K
