Emma-Karin Rehnman

Modernt mästerverk leker med kontraster 

Svart och vitt. Rätt och fel. Danmark och Afrika. I Susanne Biers Haevnen (Hämnden) från 2010 ställs allt i kontrast. Fridfullt melankoliska bilder från den danska landsbygden döljer våldsamma intriger, och i en afrikansk by härjad av terrorism och fattigdom skrattar barnen när de får en fotboll att leka med. Världsliga teman som mobbing, otrohet och sorg ställs mot filosofiska frågor om rättvisa, tillit och döden.

         Mikael Persbrandt briljerar i rollen som Anton, mannen som binder samman alla kontraster och skapar en gråskala mellan rätt och fel, inlindad i mjuka svenska ord. Som en av filmens huvudpersoner pendlar tvåbarnspappan mellan att rädda liv på afrikanska landsbygden och att försöka hålla familjen samma hemma i Danmark. Den senare uppgiften visar sig snart vara den svårare av de båda. Anton, som till en början framstår som rena svärmorsdrömmen, har avslöjats vara otrogen mot sin fru Marianne. Visserligen ångrar han det bittert, men Marianne vill inte ens vistas i samma hus som sin make.

         Samtidigt som äktenskapsproblemen skapar en klyfta i familjen blir Antons son Elias mobbad i skolan, hemska kränkningar som upphör först när hans nya vän Christian drar kniv mot mobbarnas ledare. Några dagar tidigare fick Christian en basketboll i ansiktet för att han stod upp för Elias, och nu svarar han med skarpa vapen. I denna unga pojke är kontrasterna större än någon annanstans.

         Christians mamma har dött i cancer, och hämndlystnaden i honom är lika medryckande som den är hjärtskärande. Första gången vi möter honom är på moderns begravning, där han står ensam längst fram i kyrkan och läser en dikt. Liten, ledsen och övergiven. Det vilsna och oskuldsfulla intryck han inger förbyts dock snart i något skräckinjagande. Trots Christians unga ålder och näpna utseende lyckas författare, regissör och skådespelare framställa honom med ondska i blicken, och varje replik William Jøhnk Nielsen levererar är klockren. För Christian finns bara svart och vitt, och han själv blir mestadels svart; han vill hämnas på sin pappa, som han beskyller för moderns död, på mobbarna och ibland även på döden själv.

         När Anton, hans bäste väns pappa, hamnar i bråk och får lavett på lavett från den hetsige bilmekanikern Lars ser Christian ingen utväg förutom ännu en svidande hämnd. Den buttre pojken bestämmer sig för att bygga en bomb att spränga under Lars bil, och drar med sig en tveksam Elias.

         I killarna och deras bomb träder ett av filmens huvudteman fram - tillit. Elias, som fortfarande litar på de vuxna runt honom, försöker använda sina inlärda moraliska ståndpunkter och är tveksam till planen. Christian, däremot, avskyr vuxenvärlden och dess känsla för rättvisa; han följer sina egna starka idéer om rätt och fel. Även om Elias ofta bråkar med sin mamma och besväras av lärarnas aviga attityd så är han fortfarande djupt älskad av sin pappa; först när en gråtfärdig Elias försöker berätta för Anton om bomben och denne inte lyssnar tar han avstånd från vuxenvärlden och går med på vännens plan.

         I det avståndstagandet finner vi en av filmens största styrkor. Den engelska titeln blev In a Better World (i en bättre värld), vilket kanske talar starkare än Haevnen när det gäller det tema som verkligen berör tittaren. Världar ställs mot varandra och mäter sina styrkor: vuxenvärlden mot barnens värld; rikt mot fattigt; kärleksfullt mot ensamt. Dessutom ställs samma fråga gång på gång, oavsett om det handlar om mobbing, lemlästning, ilska eller sorg; hur skulle det vara i en bättre värld?

         Kontrasterna brister och blandas när filmen närmar sig sitt slut. Borta i Afrika har Persbrandts Anton ständigt kämpat mot döden. Flera gånger måsta han operera lemlästade flickor, uppsprättade av en lokal bandit, ”The Big Man”. När denne dyker upp på hans sjukhus i behov av hjälp ställs frågan om tillit i ett nytt ljus, och dessutom framträder ännu ett av filmens teman – makt över liv och död. Banditens vädjan ger Anton makt över hans liv, en ofrivillig gudsroll. Läkaren, bunden av den moral han försöker lära sina barn, väljer till en början att hjälpa, men det är genom att ta avstånd som han i slutändan blir indirekt ansvarig för att en man, eller kanske ett monster, förlorar livet.    

         Strax efter Antons dilemma ger sig Elias och Christian ut för att spränga bomben. Ångesten och skräcken fullkomligt väller ut ur filmduken när Elias får syn på en mamma och hennes dotter på väg mot den tickande döden. Han kastar sig fram för att varna dem, oförmögen att låta någon annan falla offer för hans egen obetänksamhet. Panik blandas med en söndagsmorgons sakrala lugn. Alla i publiken håller andan och någon snyftar skräckslaget; scenen är ett mycket, mycket skickligt hantverk av Bier. Återigen handlar det om liv och död i kontrast med tillit. Elias har litat på Christian, som en gång i tiden var hans beskyddare, men när det väl går snett inser Christian att han inte bara har fått vännens tillit; han har tagit Elias liv i sina händer och lekt med det.  

         Här dras en brilliant parallell mellan Anton och Christian, samtidigt som deras världar krockar. Båda blir de indirekt ansvariga för en hemsk handling, trots att deras ursprungliga avsikt var att göra gott. Skulden blir svår för den unge Christian, som får sina svartvita värderingar krossade på bara ett ögonblick. Hur kan en god handling plötsligt bli ond? När ångesten är som värst kläs han i vit pyjamas, och på ett nästan smärtsamt sätt påminns tittaren om att han bara är ett barn, med ett barns oskuld. Trots att han drar på sig en svart jacka när han ger sig ut i den stora natten så lyser det rena och oskyldiga upp honom. Nu är Christian återigen det vilsna barn som han var på moderns begravning, och en ondskans cirkel är sluten.

         När Anton dyker upp i grevens tid för att både bildligt och bokstavligt dra honom tillbaka från avgrundens kant är kontrasterna så blandade att allt har blivit ett. Familj, tillit, framtid, död och liv; i filmens sista scener är Susanne Biers konstverk komplett.

          Förutom att vara en gripande och visuellt tilltalande film går Haevnen verkligen på djupet. Alla klyschiga repliker har strukits ut manuset till dess att allt som kvarstår är genuin filmkonst. Den som någon gång funderat över rättvisa, döden eller varför världen ser ut som den gör kan leta och finna svar bland Biers fantastiska miljöbilder och gripande berättelser. När eftertexterna rullar är det inte bara en film som har visats; det är en skildring av världen och alla människor i den.

Emma-Karin Rehnman