The Script - Superheroes once again
Kategori: Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Foton, Kultur
Alla konserter är speciella på olika sätt, och The Script på Annexet i måndags var speciell på fler sätt. För det första för att jag har sett dem förut - i mars 2015, nästan exakt tre år sedan. Den konserten var min allra första, och jag fick biljetten i julklapp av mamma och pappa. Nu för tiden köper jag biljetterna själv, och tar mig dessutom till och från arenan på egen hand! Vad det mer var som gjorde kvällen så speciell får ni se längre fram...
Att ha t-shirten från förra turnén är något jag sett andra göra på de konserter jag har varit på, och tänkt att "det ska jag också göra någon gång". Den här gången blev det så! Den första konserttröjan i min samling... Det märks att det har gått några år sedan dess, den är både kort och tight!
Vägen mot en lyckad konsert börjar så klart med fika på tåget. Som tidigare sagt satsade jag på en lugn och behaglig resa - gott om tid, stå långt bak och bara njuta av musiken. Att jag fick sista lektionen inställd (och dessutom första, så jag och Eskil fick en härlig sovmorgon) gjorde inte så mycket, det gav mig bara mer tid.
Och sen så hamnade jag ändå nästan längst fram i kön... Jag får väl erkänna att The Script kanske inte är Sveriges allra mest eftertraktade band. Det blev inte ett jättelångt köande - de öppnade dörrarna väldigt tidigt, och vi stod inne i värmen nästan lika länge som vi stod ute. Jag träffade tre klasskompisar i kön, och slog mig i slang med tjejen som stod framför mig, och vi stod sedan tillsammans framme vid scenen. Det är första gången jag hade sällskap i publikhavet!
Så här nära hamnade vi! Nu blev just de här bilderna väldigt suddiga, men jag upptäckte under kvällen hur fantastisk min nya mobilkamera är på konsertbilder. På tidigare konserter har minst 90 % av bilderna blivit suddiga, överexponerade, ofokuserade eller bara dåliga. Men vår fantastiska plats och en top-of-the-line mobilkamera skulle snart ändra på det... Döm om min förvåning när vi senare på kvällen satt på tåget hem, och jag märkte att 90 % av bilderna var skarpa, högupplösta och snygga! Dessvärre tror jag att bloggverktyget drar ned kvaliteten något, tycker inte de ser lika skarpa ut när jag lägger in dem här som de gör i sin mapp på skrivbordet... Men jag tror nog de ska duga ändå!
Okej, tillbaka till konserten - väl inne vid scenen är det alltid lite väntan på förbandet, och en stor fördel med att vara längst fram är det bekväma staketet man kan sitta och luta sig mot. Att sedan kunna stå mot det under konserten är också oerhört bekvämt!
Förbandet var en tjej som heter Ella Eyre - riktigt duktig och energisk, jättekul att lyssna på!
Sen dröjde det bara en liten stund innan The Script intog scenen...
Redan från början var det fullt ös med Superheroes. Den kommer jag ihåg så väl från förra konserten, att jag tyckte det var så häftigt att höra en av mina favoritlåtar live. Och det var lika häftigt den här gången!
Och sen att vi kom så nära... Och närmre skulle det bli!
Grabbarna i The Script har allmänt en väldigt fin publikkontakt, med bra mellansnack och mycket energi. Men lite extra speciellt är det att vara allra närmast scenen - det blir mycket ögonkontakt, en hel del roliga miner och en jättefin kontakt mellan musiker och publik!
Jag tycker att det nästan går att ta på energin i bilderna, men det kanske är för att det var jag som tog dem...
Här tänker jag faktiskt slänga in en Spotify-rekommendation:
Det här måste vara en av de peppigaste låtar som någonsin skrivits. Jag älskar den!
Det var inte bara vi i publiken som var sjukt peppade på Paint the Town Green. Strax efter att jag hade tagit den här bilden sprang sångaren ned från scenen och hoppade upp på en av de små avsatser som finns längs hela staketet...
...Och ytterligare några sekunder senare var han så här nära! En av fördelarna med att hamna längst fram (det ska för övrigt sägas att en bidragande faktor till att jag var så lyrisk över att stå där framme var att de bakom knappt tryckte på alls) är att sångaren i ett av ens favoritband kan behöva stöd när han ska ta sig från avsats till avsats längs staketet samtidigt som han sjunger i mikrofonen - min hand fick bli det stödet. Hur coolt tror ni inte att det kändes?
Lite så här kände jag också!
Sen hamnade han här, i ett mysigt litet samtal med publiken. Jag hörde för övrigt i dag att han har fått bronkit, stackarn... Inte vad man vill råka ut för ute på turnén!
Här öser jag bara in bilder - de sista tre är från If You Could See Me Now. Så fin, och så sorglig...
Tjusigt ljus... Och dubbla gitarrer!
På väg av scenen igen... Den här gången fick sångaren med sig både gitarrist och trummis - jag har high-fivat alla tre!
Sen hamnade de där ute en stund - det var rätt skönt att stå lutad mot staketet och bara ta det lugnt en liten stund. Och det blev en hel del folk till slut!
Och sen kom de tillbaka!
Det här ljuset tycker jag är så sjukt snyggt - det var ännu snyggare på plats, där det gick rätt ut i publiken...
Och så var det slut! Här i slutet fick jag ett plektrum som gitarristen kastade ut mot publiken - det landade precis framför mig, på fel sida av staketet, så jag fick be en av publikvärdarna plocka upp det, men jag tycker vi säger att det var menat åt mig...
En superhäftig, intim, peppig konsert! Jag är fortfarande lite förbluffad över att jag kunde få så bra bilder - om ni inte förstår min fascination, kolla då på dessa bilder från förra gången jag såg The Script, för tre år och två mobiltelefoner sedan:
En viss skillnad, eller vad säger ni?
Nu ska vi väl se om jag kan få tummen ur och skriva lite om Fall Out Boy också... Men det får bli senare!
When you've been fighting for it all your life
You've been struggling to make things right
That’s a how a superhero learns to fly
Every day, every hour, turn that pain into power
You've been struggling to make things right
That’s a how a superhero learns to fly
Every day, every hour, turn that pain into power
/E-K
