Emma-Karin Rehnman

Om att skriva. Om att förändra världen. Och om allt annat som händer.

24:e, 25:e, 26:e november - Den stora syjuntan

Kategori: 365 dagar mot ovissheten, Emma-Karin bloggar, Foton

Den här helgen har, som rubriken säger, främst gått åt syende. Projektet i symaskinen är alltså min balklänning, och i fredags hade jag bara några spridda bitar av underklänningen och bara mönstermallar och ett enormt tygstycke vad gäller överklänningen. Hur det gick? Bläddra och se...
 
 
Fredagens största åtagande var att rita ut den enorma mönsterdelen till överkjolen. Hur det var att klippa ut den ska vi inte ens tala om - jag valde verkligen sämsta möjliga tyg att sy i. Det är tunt på gränsen till osynligt, halkigt, ändrar form beroende på mitt humör, luftfuktigheten och stjärnornas positioner, är enormt stretchigt på vissa leder men inte på andra, och så vidare in absurdum. Det var galet svårt att stryka, lägga ut på golvet, placera mönstret på, nåla, klippa, passa ihop delarna och framförallt sy ihop. Sidor som skulle vara lika långa skiljde sig med över 20 centimeter, overlocken tog bara i ena tyget, hål uppstod och så vidare...
 
 
Det här var lördagens utklipp - det är egentligen en väldigt simpel klänningskonstruktion jag har valt, men på ett ruskigt komplicerat sätt. 
 
 
Eskil sydde, han med - i en storlek för stort, visade det sig. Bara att göra om och göra rätt, men han jobbar snabbt!
 
På lördagkvällen rådde totalt kaos på klänningsfronten. Inget passade, den var för stor på alla ledder, inga sömmar fogade ihop tyget utan att slita hål i de extremt tunna fiberna, tråden tog slut... Jobbigt läge, kan vi lugnt påstå.
 
 
Så på söndag morgon lämnade vi syrummet en stund för att bära gradänger på slottet. Eskil matchade väggarna... Sedan åkte vi och köpte mer tråd, och jag angrep sedan problemet ur en ny vinkel.
 
 
Vi gjorde en paus för att baka lussekatter - och den årliga lussegrisen.
 
 
Och ännu en för att äta några av skapelserna.
 
 
Cassie deltog i systugan...
 
 
Och sedan hade vi en klänning! Jag skulle vilja tacka min mamma, vars sykunskaper och fancy maskiner totalt möjliggjorde denna skapelse, universum, som slutligen slutade aktivt motarbeta mig, och Eskil, som har stått ut med gnäll, stön, svordomar och blivit fräst åt en och annan gång.
 
Det är fortfarande en del kvar att göra, men nog ser den rätt bra ut?
 
 
Vi slutade kvällen med att bära ned gradängerna igen, packa in dem i släpkärran och slutligen kånka in dem i förrådet. Men först fick vi njuta av Västerås julbelysning - vi var lite tidiga, och fann oss utelåsta ur slottet.
 
 
God natt från er trogna bloggare och hennes ständige följeslagare! 
 
/E-K
 
 
 
Kommentera inlägget här: