Emma-Karin Rehnman

 

Saker hände inne i arenan som grep tag i mig och som inte har släppt än. Jag hoppas att de dröjer med att släppa, det är fint med lite nya känslor. Jag är så glad att jag skulle kunna skrika, men det gjorde jag tillräckligt av i torsdags, så jag måste ge min hals lite lugn och ro.

 

Ingen skriver som Tyler Joseph och Joshua Dun. Inga texter har den autencitet deras har, och inga låtar känns så viktiga som deras. Jag älskar väldigt många grupper och musiker, på väldigt många sätt. De dyker upp här på bloggen ibland, och de snurrar på Spotify och SoundCloud mest hela tiden. Alla är speciella för mig på något vis, och bandet till Twenty One Pilots är djupt känslomässigt. Att få se dem live, att få dela känslostormen med dem och med de tusentals fans som trängt ihop sig inne i Annexet är något av det häftigaste jag har varit med om. Dave Grohl uttryckte det med orden

 

 

Så kändes det att stå där inne, sjunga och skrika och känna tårarna rinna när de körde Car Radio (just den låten är extra speciell, extra viktig, men det kan vi ta en annan gång). Bandet utstrålade och tog emot väldigt mycket kärlek, väldigt mycket energi och väldigt mycket tacksamhet. Det är så vackert när alla är där på samma villkor, för att dela något de älskar.

 

Jag får inte ur mig precis vad jag känner nu och vad jag kände då, men det är inte riktigt meningen heller. Hitta något ni älskar, ta del av det som det är meningen att det ska tas del av, och förstå vad jag menar. 

 

Så nu kör vi bildspam i stället! Först ska jag bara kommentera det här med att fota och filma på konserter. Den enda negativa synvinkel ur vilken jag kan tänka på detta är artistens. Det kanske är tråkigt att se ut över publiken och bara se telefoner? Fast ändå... Jag själv tycker att det är jättekul om publiken filmar och fotar (UTAN BLIXT) när jag är på scen, i alla fall som musiker. (Teater är lite annorlunda; mediaupptagning är ofta förbjudet, vilket jag står 100 % bakom. Många, många anledningar till det, vi kan diskutera en annan gång.) Om man är så stora som Josh och Tyler, med en enorm men tight fanbase, där folk köar i dagar (i mitt fall sex timmar; jag hade ett prov i litteraturhistoria på morgonen) för att se en, då inser man nog hur mycket det betyder för fansen att se en live, att fotona är för att minnas, för att man äntligen är där, för att man beundrar dem så mycket att ord inte kommer räcka till. Hoppas jag. Om någon har mer input lyssnar jag gärna.

 

Jag filmar inte på konserter; det blir sällan bra, jag är inte förtjust i att höra mig själv sjunga och skrika, och låtarna kan jag lyssna på på Spotify. Däremot älskar jag att fota. Varje inlägg på bloggen har någon slags bild, i princip alltid tagen av mig, och jag agerar ofta fotograf inom familjen och vänkretsen. Jag fotar för att jag gillar konstformen. Dessutom är det väldigt skönt att kunna använda kameran som periskop när man inte klarar av att stå på tå längre. Så får man ju se lite av vad som händer...

 

Nu kör vi, oredigerat, best-of-the-best: