It's a wild, wild world
Kategori: Emma-Karin bloggar, Fantastiska dagar, Kultur
Jag och Bastille har en hyfsat lång historia, som börjar för exakt två år sedan, den 28:e november 2014. Jag gick i nian, och av någon anledning var vi med skolan på vårt "systergymnasium" - jag gick på Kunskapsskolan, och vi besökte Kunskapsgymnasiet lite då och då. På bussen dit hittade jag Bastille's album Bad Blood, som då hade varit ute i nästan 1,5 år, och de har hängt med i praktiskt taget varje spellista jag gjort sedan dess. Det finns inget jag inte älskar med låtarna de skapar - musiken är genomtänkt, men går att ta till sig, texterna är smarta, relaterbara och handlar om annat än bara kärlek, och det finns ett sammanhang i det som skapas.
Den 30:e april i år fick jag en notis från Spotify att de hade släppt en ny singel. Innan dess hade jag nästan tappat hoppet om ett nytt album. De gjorde en del covers, de flesta mycket bra, men tre år är en lång tid utan tecken på ny originalmusik. Så började singlarna dyka upp med några månaders mellanrum, samtidigt som jag gick i mycket spänd förväntan på Wild World, som slutligen släpptes den 9:e september. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag lyssnade igenom skivan, och en nästan tvåårig väntan var det definitivt värt. Albumet har allt det jag älskar hos Bastille, med ett extremt aktuellt tema i deras fiktiva nyhetsbolag "Wild World Communications", som användes flitigt under konserten.
Men innan dess, i slutet av juli, hade jag köpt biljett till konserten den 20:e november. Jag längtade nästan mer till Bastille än till Twenty One Pilots eftersom de, tillsammans med Coldplay, Imagine Dragons och The Script, har följt med mig under de mest händelserika och omvälvande åren i mitt liv.
Nu är det dags - oredigerat och handplockat:
BASTILLE // WILD, WILD WORLD TOUR // STOCKHOLM, ANNEXET // 2016-11-20
Eftersom jag ändå var i Stockholm tyckte jag det var bra att komma dit tidigt och få ett könummer innan de tog slut. Döm om min förvåning när jag var nummer 19 i kön! Folk började inte droppa in förrän sent på eftermiddagen - på TOP var det folk som köade två dagar i förväg. Tjejen med den blå filten var jättetrevlig, och vi hade mycket roligt åt att vi båda var orienterare och att hon går på samma skola som en kille i mitt konfirmationsgäng. Lägg även märket till skrivboken i hörnet - jag skrev 2655 ord medan vi väntade.
Annexet börjar fyllas med folk. Eftersom vi var först in blev det en timmes väntan mellan att vi kom in i själva arenan tills förbandet började.
Mössan!
Förbandet Rationale körde sin grej, och gjorde det väldigt bra.
De härliga människorna som stod runtomkring mig!
Bandet vandrar in... I bakgrunden syns lite av WWCOMMS nyhetsuppläsare. Han är svår att förklara ordentligt - kolla in musikvideorna till Bastilles nyaste låtar.
Och här kommer Dan Smith!
Dan själv sa att han var dålig på att dansa, men med den extrema energin märks det inte alls.
Kul grej: eftersom vi blev insläppta först hade vi ungefär en timme på oss att köpa merch, gå på toa etc. Jag köpte en t-shirt, som jag brukar göra vid konserter, och blev glatt överraskad när Dan hade valt en likadan för kvällens konsert!
Det här skulle ju vara fördelen med att stå längst fram, då. Alla i publiken var så otroligt respektfulla, och jag kände knappt av något tryck bakifrån.
Vi är nu inne på låt nummer 3, av 22... Jag kollade upp setlisten nu för att skriva det här, och kan knappt tro att det var så många... Det gick ju så fort!
Låten är i alla fall Snakes. Dan körde sitt första mellansnack inför denna, och sa att i allt galet som händer i världen just nu kan det ibland bara behövas en utekväll med goda vänner. Det är vad låten handlar om - att gå ut, dricka och ha kul. ("Drink carefully", avslutade han med. Tror han insåg där att typ hela publiken var under 20...)
Oblivion. Åh, vad vacker den är!
Han spenderade mycket tid med att stå där uppe och hoppa. Vi hoppade med honom, naturligtvis.
Han slutade aldrig att röra på sig. Fram och tillbaka, hit och dit, ut i publiken, upp och hoppa.
På väg över scenen under en vers...
...Och så till mitten och hoppa igen under versen. De här grabbarna måste ha galet bra kondition.
Antagligen min favoritbild från kvällen. (Uppdatering någon timme in i inläggsskrivandet - det här är inte kvällens bästa bild. Jag hittade en jag inte hade sett än, som är allra bäst, den ligger längre ned.)
Här tror jag att han fortfarande sjunger, men jag har inte så många bilder från mellansnacken. Han höll några stycken, ofta korta och improviserade, för att prata lite med publiken. "Tack" och "tack så mycket" var återkommande - han sa att han hade försökt lära sig mer svenska, men bara kommit så långt. Då försökte publiken lära honom att säga "jag älskar dig", men vid spelningen i Oslo kvällen före hade fansen lärt honom fula ord på norska, så han sa "how about we do a song instead?". Ingen sa emot...
En studie i zoom-funktionen...
Efter halva The Draw flippade bandet ur och bara körde, blinkande ljus och världens tryck. Underbart!
The Currents talar verkligen så tydligt om världsläget. Raden "How can you be serious // Do you even know what year it is?" var typ allt jag kunde tänka på när resultaten från amerikanska presidentvalet kom in. Tydligen slog tanken även Dan... Mer än en gång.
Innan de spelade Four Walls (The Ballad of Perry Smith) berättade Dan att det är hans favoritlåt på den nya skivan. Kul att höra, den är en av mina också!
There's no view from here... No view from here.
Det blir färre och färre bilder per låt - Bastille var inte alls lika showiga som TOP, även om de hade en lika bra, om inte bättre, show. Varje låt hade minst lika mycket energi som den förra, och bilderna i bakgrunden ändrades hela tiden, men hur intresserad är man som läsare av att se 50 bilder av Dan Smith som hoppar?
Albumomslaget till Wild World är så häftigt - två män som sitter på en liten avsats ovanför en djungel av skyskrapor. En av mina topp tre-låtar från albumet är Glory, som de spelar på bilderna ovan. Tydligen hänger de två - omslaget och sången - ihop, vilket gör mig väldigt lycklig. Det som gör mig ännu lyckligare av att titta på de här bilderna är att det var under den här låten som jag mentalt förberedde mig på att kasta upp mössan...
Jag vet att jag redan har ägnat ett helt inlägg åt att skriva om mössan, men ni måste förstå att det här är en jättegrej för mig! I säkert åtta år nu har jag handarbetat som en galning (meditation för stressade människor, brukar jag kalla det - man kopplar av, men inte mer än att man producerar ett resultat samtidigt), och en av grejerna jag har gjort fick komma upp på scenen under en Bastille-konsert. Jag pratade med Dan Smith om den. Den har Bastilles logga på framsidan. Den kanske ligger i en av turnébussarna just nu. Och vet ni vad? När jag kollade igenom bilderna upptäckte jag att jag faktiskt fick en bild av ögonblicket! Jag måste ha kommit åt kameraknappen samtidigt som jag pratade med honom, för jag har inget minne av att jag faktiskt tog en bild, men här är den:
Och jag ska aldrig köpa en mobil med dålig kamera igen, för titta vad jag kan göra med min fina 23-megapixelbild:
Hur fint? Och man ser triangeln också. Det här är kvällens bästa bild!
Julklappstips: tryck upp den här på en affisch eller något åt mig. Jag har alltså en bild där Dan Smith tittar på mig och ser lite road ut, och dessutom håller upp en mössa jag har stickat. Och jag inser att alla inte är lika roade av att höra om mössepisoden som jag är av att berätta om den, så jag avslutar stort med att visa en video av hela händelsen. Jag fick den i onsdags av underbara Elvira, som köade med mig (hon med den blå filten) och stod bredvid mig hela konserten, och när jag såg filmen insåg jag att rätt stora delar av samtalet fallit bort när jag återgav händelsen i mitt inlägg om mössan. Här, en video där jag är galet andfådd, lite skakis och talar dålig engelska:
Ooooookej, jag ska återgå till konsertbilderna nu. Men, "thanks for knitting this"? Aaaaaaah.
Det var liksom konsertens (och höstens/årets/mitt livs) höjdpunkt, så nu blir det lite nedtrappning.
Balkongbilder blir ju av erfarenhet aldrig bra, men här hamnade Dan och Will för Two Evils. Några veckor innan konserten byttes arenan från Hovet till Annexet, vilket innebar att sittplatserna försvann. Några lyckades dock få behålla sina sittplatser, och de sitter där uppe.
Åh, Icarus. Det är låten jag brukar säga om jag måste välja en favorit bland Bastille's grejer, och en jag aldrig har tröttnat på. Den slutar liksom aldrig att kännas aktuell, och det var galet vilken stämning det blev i publiken under den.
Nedtonat (typ akustiskt) intro till Pompeii, första versen och refrängen.
Innan de drog igång REJÄLT, för att avsluta på topp.
Så rejält att Dan var tvungen att justera micken...
Och där var det slut.
Om jag skriver något mer om hur underbar den här kvällen var så kommer jag bara trassla in mig själv, så jag tar det såhär. Vi har alla haft speciella upplevelser som det inte är meningen att vi ska kunna återge perfekt - då skulle de inte vara lika speciella.
Bastille har i alla fall en livslång beundrare i mig.
/E-K
(Inlägget skrivet 2016-11-26, publicerat 2016-11-28)
