Emma-Karin Rehnman

 

 

 

Jag skriver så mycket nu för tiden. Jobb, roman, noveller, manus, dikter, det mesta har jag inte ens tid att skriva ner, det är bara flytande ord som får mig att känna otroligt mycket, men som jag aldrig hinner sätta på papper. 

 

Verkligheten försökte komma i kapp mig i dag, mitt i ett orkesterrep. Satt och läste i mina noter, spelade lite halvfel som vanligt, och så tänkte jag "Vad händer om inga av de där underbara sakerna jag drömmer om händer? Vad händer om mina texter aldrig får någon uppmärksamhet, om jag aldrig lyckas ta mig ut i världen? Om jag aldrig får jobb, om jag aldrig reser, om jag bor kvar hos mina föräldrar och en dag bara tar ett jobb på ett snabbköp och blir kvar i Västerås hela livet, och sedan glömmer bort de där åren när jag trodde att jag skulle förändra världen?"

 

För några år sedan hade jag någonslags storhetsvansinne. Mitt behov av att rädda världen var så stort att jag inte ens kunde föreställa mig att ägna min framtid åt mig själv, åt min lycka och mitt nöje. Allt, bokstavligen, jag ville med mitt liv var att göra något som skulle göra skillnad för kommande generationer.

 

Någonstans under det senaste året försvann just den besattheten. Kanske var det när jag kom på att jag hellre ägnar mig åt skrivande än åt vetenskap. Det känns fortfarande viktigt att göra ett intryck, att inte bli bortglömd, men det är viktigare nu att göra sådant som känns viktigt även för mig.

 

Jag läser och lyssnar ännu mer än vad jag skriver, och jag blir så djupt rörd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Varje bok jag läser får mig att gråta, och hur många gånger jag än lyssnar på samma sång väller känslorna upp lika starkt varje gång. Jag vill göra det här, jag vill ha den här effekten på andra, det vet jag. 

 

Att jag skulle misslyckas har aldrig varit en möjlig utkomst. Jag har inte tänkt på att det finns en relativt stor sannolikhet, skrämmande stor, att jag faktiskt kommer ha svårt att ta mig ut ur Västerås, och att jag antagligen kommer tvingas tillbaka hit gång efter annan. Jag är rädd för många saker, men ingenting så mycket som jag är rädd för att bli kvar.

 

Det har varit en lång dag, en ännu längre vecka och en väldigt, väldigt lång vår. Jag måste få förändra världen. Jag vill inte vara bunden till en plats, till saker jag äger, helst inte ens till andra människor. De flesta har starka övertygelser som unga, och de flesta lugnar sig när de blir äldre. Jag är livrädd för att jag ska glömma det här, att jag inte längre kommer vilja ta mig ut i världen. Jag är rädd för att jag inte kommer stå upp för någonting alls, utan bara försvinna. Jag är så fruktansvärt rädd för att inte hinna göra någonting.

 

Jag lovar mig själv att någon gång komma tillbaka och läsa det här inlägget, jag lovar att jag ska göra någonting av mitt liv. Jag lovar att ta mig ut i världen, att kämpa med allt jag har för att bli uppmärksammad och för att ta plats. Jag lovar att alltid bli berörd av vad andra skriver, och jag lovar att beröra andra med mina ord. Jag lovar att lämna någonting efter mig.

 

Vänta ni bara.

 

/E-K