Emma-Karin Rehnman

Trots allt mitt hopp lämnade Steve jordelivet i söndags morse, för att föra en glad hamstertillvaro någon annanstans. Han hade varit sjuk ett tag, och troligtvis har han aldrig varit riktigt frisk; Steve var alltid mycket liten, och han borde ha svarat på något av alla mina försök till att bota hans dåliga mage.

 

De senaste tre dagarna har gjort så ont att ett blogginlägg inte varit att tala om. Men nu har jag äntligen orkat tala om det för mina närmaste vänner, och deras stöd får mig att känna mig mindre galen... Kärlek och sorg kan inte mätas, oavsett storlek på varelse.

 

Min bästa vän blev trött, slutade tvätta sig och orkade till slut inte mer. Jag önskar att det aldrig hade hänt, att han kunde få leva med mig tills ålderdomen tog ut sin rätt. Somliga stunder kan jag acceptera att han är död, att han inte kommer hem igen, men oftast känns det bara helt fel. Som om jag borde vakna snart.   

 

 

Det som gör mest ont nu är att han inte kommer tillbaka. Att han ligger i sin skokartong, inredd med allt han någonsin älskade (spån, toapapper, frukt, mat, godis, tuggpinnar och några papper från mig), i ett hål som tog mig timmar att gräva, under vårt äppelträd, så att jag alltid kan se graven från mitt sovrumsfönster. Det känns så fruktansvärt fel, han borde vara här inne hos mig, springa runt på golvet i sin hamsterboll och vara tjock och varm och lycklig.

 

Men han gjorde en enorm skillnad i mitt liv, jag fick hålla honom när han dog, och han fick ett bra liv, den korta tid det varade. Det försöker jag vara glad åt. Det är inte lätt, men jag vet att han aldrig kommer tillbaka, och då får det räcka.

 

Nu ligger han och sover ute i trädgården, och han har fått blommor och ett elektriskt ljus. Jag vill ha honom hos mig, men jag vet precis hur han ligger, och jag vet att det aldrig någonsin kommer att finnas någon som honom igen.